Sen i lördags...

I lördags började jag dagen med att simma medan Yrhätta var på simlekis. Det gick väldigt bra, simmade i full fart hela halvtimmen och var så nöjd med mig själv. Tyvärr visade det sig senare att jag fick en inflammation i höger axel så nu är även mitt enda "säkra" sportalternativ osäkert. Känns tråkigt att vara så begränsad i sitt rörelseschema, jag som verkligen behöver röra på mig, suck! Klart att jag kan fortsätta simma ändå men det känns inte som att det gör så stor nytta om jag bara ska såssimma. Jag vill ju ta i så jag blir trött!

På eftermiddagen kom släkten på besök och vi hade vår sista firning av Yrhättas födelsedag, en trevlig liten tillställning! Tack alla ni som kom och förgyllde vår dag! Gjorde dock så mycket lasagne att jag nu får äta det varje dag till lunch för frysen blev proppfull av lunchlådor. Sedan mumsade vi på denna rosa skapelse också...

Idag har jag haft 5 samtal, three to go... och imorgon har jag min sista gruppvägledningsträff. På fredag är det dags att försöka knyta ihop säcken och koppla all min nya lärdom till den litteratur vi har läst på kursen... Hur nu det ska gå till! Den kritik jag har fått hitintills har handlat mycket om att jag varit lite för snabb... och att jag inte vågat konfrontera tillräckligt mycket. Lite som vanligt alltså. Men det gick bättre på slutet som tur var.

Idag har jag även fått en ny bekantskap och jag hoppas att vi ska bli goda vänner och ses ofta i framtiden.

I morgon är det 1 december och dags att börja öppna alla luckor och paket i våra adventskalendrar, så spännande! Till och med jag har ju en egen paketkalender i år, tack vare julzwappen och min egen hemliga tomte. Nedan flickornas paketkalendrar.

Vägledning och förberedelser

I dag höll jag i min andra gruppvägledning på praktiken, och det gick lika bra som förra gången. Mycket positiva och trevliga ungdomar! Hoppas att jag lyckades med att vidga lite vyer också... Skrev också lite på handledaravtalet och fixade ihop uppgift 4. Börjar känna mig lite lugnare nu... 8 enskilda samtal kvar att göra och en gruppvägledning till. Sen är det uppgift 6 då, som kan bli lite klurig, men det ordnar väl sig... två veckor kvar innan kursen är slut.

Efter det har det varit fullt sjå med att handla, adventspynta, Sinterklaaspynta och förbereda mat och tårta till imorgon. Då sker sista firningen av Yrhättas födelsedag. Nu är nämligen både farmor och faster här på besök från Holland så då gäller det att passsa på. Mormor och mostrarna kommer också...

Sen är det inte många dagar kvar till S:t Nikolaus som kallas för Sint Nikolaas eller Sinterklaas i Holland. Vi firar det inte så mycket numera men lite pynt blir det som pojken snodde ihop som liten, och vi övar förstås på alla Sinterklaas sånger som vi ska sjunga när vi ställer fram skorna den 5 december. Om man sjunger fint och har varit snäll brukar Sinterklaas skicka någon av sina många Svarte Pettrar att lägga en liten present och lite pepparnötter i skon även till de små svenskholländska barnen, så det hoppas vi förstås på...

Min stora pojke när han var riktigt liten, tillsammans med en glad Piet som

kom hela vägen till Stockholm för att träffa lite svenskholländska barn.

Många år sedan nu...

Tomtegubbekalender

Tittade på gamla kort från tidigare adventstider och hittade en bild på denna fina jultomte adventskalender som jag målade till det dagis jag jobbade på då. Det slutade med att jag fick måla flera stycken tomtar till mina kollegor som köpte att ha hemma hos sig. Det var innan jag fick mina egna småflickor, så själv köpte jag ingen. Synd, för han är så mysig. Kommer inte ihåg var vi beställde tomtarna heller, kan det ha varit på Panduro tro, någon som vet?

På dagis fick barnen turas om att öppna en låda varje dag. I lådorna låg lappar som berättade om något barnet skulle få vara med om den dagen, som t.ex. att hjälpa personalen med att göra pepparkaksdegen eller få följa med till bokbussen. Eller också fanns där en ledtråd till var barnet kunde hitta ett paket som barnet fick öppna och som innehöll något till avdelningen, t.ex. nya pepparkaksformar, ett nytt pussel eller en ny leksak.
Några år fick föräldrarna komma på en pysseldag i november och göra en julklapp till sina egna barn som vi sen hängde upp i ett långt snöre i taket med namn och varsitt nummer på. Sen la vi nummerlappar i tomtens lådor och så fick det barnet vars nummer kom upp öppna sitt paket den dagen. Föräldrarna pysslade bland annat ihop t-shirts med roliga tryck, julstrumpor av filttyg och ristomtar. Så här i adventstider saknar jag verkligen alla mina goa, härliga dagisungar och allt roligt julpyssel på dagis. Men snart ska vi pyssla här hemma också... bara läsa klart kursen först.

Paketkalender

Nu har min kuliga adventskalender anlänt, läs mer under julzwappen!

Nu är det mycket...

Har varit i Stockholm under helgen, på en studerandekonferens med Lärarnas Riksförbund. Mycket intressant, lärorikt och förnöjsamt. Konferensen med Lärarförbundet i våras var också väldigt bra och trevlig så det blir svårt att bestämma sig för vilket förbund man ska välja i vår, är ju dubbelmedlem för tillfället. Löjligt att det ska finnas två olika lärarförbund, nog borde man väl kunna samsas i ett enda förbund. Ja, ja, jag behöver inte bestämma mig ännu.

Det var roligt att komma hem också för jag saknade förstås mina älsklingar när jag var borta. Flickorna hade varit på julpyssel med sin pappa och tillverkat diverse kufiska julskapelser... och sonen hade skött sitt ff ansvar med bravur, skönt!

Idag har jag hållit i den första gruppvägledningen (av 3) som jag har i uppgift att utföra under praktiken och det gick alldeles utmärkt. Eleverna var underbara och tidsschemat höll förvånansvärt bra, skönt det också! Har också fått en liten intervju med en av skolans specialpedagoger angående elever med särskilda behov så nu kan jag fullfölja de uppgifterna som handlade om det också.

Imorgon blir det full rulle på gymnasiemässan och sen gäller det att uppdatera sig på all infomation angående alla 29 skolor, det lär väl ta ett par dagar... ska även släpa dit sonen på eftemiddagen. Visserligen går han bara i åttonde klass ännu, men det kan vara bra att han får en liten uppfattning om skolorna och programmen redan nu. Och lite ökad motivering till skolgången är aldrig fel...

Det blir mycket jobb och plugg framöver, jag kör hårt ända in till sista dan av kursen. Julen får vänta till vecka 51 men DÅ ska det julas desto mer. I helgen blir det dock lite festligt då både mormor, farmor, faster och moster kommer på besök för att fira den lilla 5-åringen en sista gång.

Vinterbilder

Några bilder tagna av min fantastiskt duktiga syster.

Se mer av hennes bilder och konst här:

kitsune89.deviantart.com

Lite på sär just här

Tankar om diagnoser

Var på utbildningsdag hela dagen igår, mycket intressant och god trerätters blev vi bjudna på. Idag mer utbildning på eftermiddagen, men tack och lov en liten sovmorgon först.
Ska använda tiden till att försöka strukturera upp ett tänkbart vägledningssamtal, möjligen ska jag hålla i mitt första samtal idag, så då är det ju bra att veta var jag ska börja och vilka delar som bör ingå...

I den kurs vi läser för tillfället handlar det mycket om hur vi ska kunna anpassa vägledningsverksamhet till individer med speciella behov. Vi har läst om olika bokstavsdiagnoser, och nyttan eller onyttan med diagnoser överhuvudtaget. Lyssnade på en väldigt intressant föreläsning igår om Aspergers syndrome. Det visade sig att Aspergers är så mycket mer än de typiska Aspergers dragen som vi flesta känner till (att de är obekväma med att se folk i ögonen, ofta talar monotont, har ett litet stelt kroppsspråk, svårt att se saker ur olika perspektiv, specialintressen o.s.v.). Det finns de som inte alls har så stora svårigheter med just de här sakerna utan istället har påtagliga problem med arbetsminne, simultanförmåga och även sociala kontakter men på ett mer omärkbart sätt. Kanske en mer "kvinnlig" vinkel av syndromet.

Väldigt intressant är det med hur vi människor fungerar, reagerar och tänker tycker jag. För 100 år sen när vi alla var bönder eller torpare så var det inget problem med människors olika personligheter. Alla skötte sig själva, mer eller mindre, och man hade sin familj och släkt som slöt upp bakom en. Man blev inte intvingad i sociala gemenskaper, teamwork var liksom inte uppfunnet på det sätt som i dagens samhälle. Det fanns inga behov av att sätta etiketter på människors olika sätt att vara eftersom vi inte påverkade varandra på det sätt som vi gör idag, ute i arbetslivet och ofta på fritiden också. I den tid vi lever i nu finns det liksom bara plats för de som är "normala", de som passar in i det moderna samhället med alla de krav som finns där på social kompetens, stresstålighet och simultanförmåga. Därför har behovet av diagnoser uppstått och de som har dessa bokstavsdiagnoser har börjat synas på ett helt annat sätt. Och med alla de misslyckanden de nästan dagligen upplever i det sociala livet föds väldigt ofta en dålig självkänsla, ett utanförskap och som en föjld av det väldigt ofta även psykiska problem, och detta utöver de problem man redan har med sin funktionsnedsättning.

Det är lustigt att tänka på att det som förr inte var ett egentligt funktionshinder idag är ett stort funktionshinder för de enskilda individerna som har diagnosen, och för samhället som inte riktigt vet hur man ska hitta vägar för dessa individer att kunna arbeta och försörja sig själva med de svårigheter som uppstår i krocken mellan det moderna samhället och det här sättet att fungera.

Det ju så att vi alla har svårigheter med än det ena, än det andra, och att vi alla kan känna igen oss i delar av bokstavsdiagnoser och Aspergers. Det här handlar ju om personlighetsdrag, om olika sätt att fungera. Jag tycker att det är så synd att inte alla personligheter kan platsa in i det postmoderna samhället, att våra egna personligheter kan leda till funktionshinder bara pågrund av hur vi har ordnat det med vår tids försörjning.

Jag kan tänka mig att stenåldermänniskan med Aspergers syndrome eller ADHD var väldigt värdefull för den grupp människor den levde med. "Aspergarens" sinne för systematiskt tänkande, med sitt öga för detaljer och stora uthållighet med det som denna finner intressant o.s.v. kunde säkert vara en god hjälp i införskaffande av mat och i utvecklingen av samhället, likaså "ADHAren" med sin ofta kreativa förmåga och uppfinningsrikedom.

Personligheter har alltså olika funktioner i olika samhällen, tänker jag, och det är tråkigt att vi i detta samhälle är så bra på att utestänga de som inte passar in här.

Bilden är tagen av min syster som är en skicklig fotograf.

Se mer av hennes bilder här:

kitsune89.deviantart.com

Lite på sär just här

Pippikalas

Nu har Yrhätta äntligen fått hålla i sitt efterlängtade Pippikalas. Fram tills 2 dagar innan kalaset hade vi bara fått svar från 2 kamrater om de skulle komma eller inte, så vi var lite smått nervösa om det skulle bli något kalas, dagen kanske var lite oläglig då det ju också är Fars dag idag. Men så igår ramlade svaren in på både telefon och mail och idag klockan 2 marcherade 8 stycken små förväntansfulla gäster in i hallen. Yrhätta stod och tog emot gästerna rustad till tänderna klädd i både Pippikläder, Pirathatt och Piratflagga. Lillgosa var nyckelpiga och satt tryggt i pappas famn när diverse feér och självaste Batman klev över tröskeln.

Vi började med att göra små Pippifigurer, det blev kitchiga Pippilottor med glitterben och det blev SjörövarPippi med piratflagga och pirathatt. Tjusigt värre!




Efter det fixade storebror med presentöppningsleken (alla satt i ring och den som en snurrande flaska i mitten av ringen pekade på fick lämna sitt paket till den lyckliga födelsedagtjejen) medan vi vuxna fixade med dukningen i köket.

Sen blev det pannkaksätning förstås, men utan äggkladd i håret för pannkakorna stekte vi redan under förmiddagen och de intogs nu med både glass, grädde, sylt och till och med strössel (!)

Efter det var det dags för "Följa John", en livad och uppskattad lek, dock gick det inte lika vilt till som när Pippi själv lekte leken på sitt eget kalas och hennes pappa klev rätt genom en vägg. Inte heller klättrade vi på taket !!

Sen satte vi oss i Tv-soffan ett tag och tittade på en Pippiteater som finns på Astrid Lindgrens världs hemsida, som berättar om när Pippi räddar sin pappa från Blodsvente och Jocke med kniven. Vi såg den "live" i somras när vi var på Astrid Lindgrens värld och den kan verkligen rekommenderas, fartfylld, färgstark med mycket sång och musik.

Sen ordnade superschysta brorsan med jättehäftig skattjakt som blev väldigt uppskattad. Efter det var det bara en kvart kvar av kalaset och eftersom det blivit mörkt ute tog vi fram diskokulan och dansade loss till smurfpop den sista stunden. Yrhätta tyckte att kalaset gott kunde fortsätta till imorgon men gästerna såg rätt nöjda ut när de troppade av med sin obligatoriska godispåse, ballong och den egentillverkade Pippifiguren.

Är ju själv lite moloken för tillfället, men med alla dessa muntra gäster kunde till och med jag njuta av dagen och jag är så stolt över Professorn som dagen till ära gjorde sitt bästa för att roa sina systrar och deras kamrater, och som dessutom blåste upp över 30 ballonger och pyntade huset med. Utan honom hade kalaset inte blivit ens en tredjedel så bra som det blev. En stor eloge till honom!!!

Deppar

Känner mig purken. För vissa går allt som på räls och för andra, såna som jag, är det alltid tvärstopp, hur mycket vi än kämpar. Det går bara inte! Ibland är det mycket svårt att tänka positivt, men jag får försöka ändå! Jag har i alla fall mina tre lyckostenar, mina underbara barn, att vara lycklig och tacksam för.

Mårten Gås eller Sint Maarten

Idag är det Mårten Gås, en högtid som vi inte brukar fira så mycket i Sverige. Annat är det i Tyskland och i Nederländerna där jag bodde under några år och även träffade mina barns pappa.

I Holland kallas högtiden Sint Maarten och den firas till minnet av helgonet Martinius eller som han senare kallades som biskop, Martin av Tours. Han var ursprungligen en romersk soldat (från det som idag är Ungern) och det finns många sägner som berättar om hans givmildhet och uppoffringar. Bl.a. den om hur han delade sin mantel med en fattig tiggare. Det berättas även att han inte så gärna ville bli biskop och därför gömde sig i ett gåsstall men blev avslöjad av gässens kackel. Därför äter man också gås denna dag, gässens straff för att de avslöjade Martinius den 11 november år 371 e.kr.

I Holland liknar dagen lite grann vår skärtorsdagssed eller det amerikanska Halloween, fast det är mycket festligare och gemytligare. En blåsorkester marcherar i skymningen runt på gatorna längs hela byn eller stadsdelen. Alla människor och framförallt barnen möter upp orkestern någonstans längs vägen med sina handgjorda lyktor. Så marcherar man tillsammans till ett överenskommet ställe, oftatill torget, ett
samfällighetshus eller ett äldreboende. Där sjunger barnen några Sint Maarten sånger tillsammans och blir sen bjudna på varm choklad och något gott till det. På kvällen ställer alla ut marschaller eller lyktor på gården och barnen går runt i grupper och knackar dörr. De sjunger Sint Maartensånger för de som öppnar sin dörr och får ofta någon liten godsak för det. Vi firar inte så mycket nu när vi bor i Sverige, äter inte ens gås, men barnen gör varsin lykta och sjunger lite för oss här hemma i alla fall, och en liten godsak får de förstås för den fina sången.

11 november is de dag, dat mijn lichtje, dat mijn lichtje,
11 november is de dag, dat mijn lichtje branden mag.

(Ungefär: 11 november är den dag, då min lykta, då min lykta,
11 november är den dag då jag får tända min lykta så fint.)

Massor av snö och bantningstankar!

Åh, herre Jisses!

I ett dygn ungefär har det snöat och det ser redan ut som i slutet av februari. Igår åkte jag sparkcykel på barmark (jag vet, jag är den enda över 15 år som åker sparkcykel, men jag brukar säga till alla undrande barn som frågar, att vuxna måste väl också få ha kul ibland, och det sparar en himla massa tid när nu cykeldäcket har gått sönder) men senare samma kväll byggde Yrhätta den finaste lilla snögubben medan storebror och en kompis byggde en Stor snöhäst åt flickorna, så där gick det undan minsann.

Jag skulle plugga idag, men istället fick man ställa sig att skotta så det ryker åt alla håll. Visserligen gjorde Yrhätta sitt bästa igår med sin nya, fina snöskyffel men tyvärr räckte det inte riktigt till.

Snön var rejält tung förstås och räckte nästan upp till knöhöjd på mig som är kort i rocken. Efter att ha pulsat till dagis dragandes två pulkor + barn, skottat framsidan och dessutom burit över cyklar, sparkcyklar och lite annat till altanen på baksidan kände jag mig ganska mör och VAD ser jag då? Jo, grannarnas altantak har störtat in! Och med tanke på att vårt altantak är byggt likadant och är lika gammalt kändes det ganska bråttom att ta bort den halvmeter med snö som låg på det egna altantaket.

Sagt och gjort, iväg till garaget och hämta bräder att stå på, så att man inte själv skulle braka genom taket. Sedan komma på hur man skulle komma upp på taket utan stege. Mellan grannarnas och vårt tak finns en smal springa som jag förut använt till det ändamålet, så jag hivar mig ovigt upp på planket mellan husen och pressar mig igenom hålet (och all snö som för tillfället täcker hålet) med överkroppen, samt får upp snöskyffel och plankor. Men sen blir det Stopp, jag kommer inte längre, det finns ingen plats att vrida sig och jag orkar förstås inte dra mig upp med armarna, speciellt som jag sitter fast som i ett skruvstäd. Men ingen fara, jag lyckas pressa mig ner igen och skyndar sen ut på balkongen och klänger över räcket ner på altantaket (det hade jag ju kunnat komma på på en gång!) Sen kliver jag på plankorna och lyckas med mycket stönanden få bort det översta lagret av den tunga snön. Sen blir det emellertid lite besvärligare eftersom snön som blir kvar börjar på att glida - och plankorna som jag står på också. Jag får ta ett fast tag i balkongräcket och kliva på den innersta plåtlisten samtidigt som jag med andra handen använder snöskyfflen att putta ner den glidande snön. Till slut har jag fått bort det mesta av snön och ska hiva mig tillbaka över balkongräcket in på balkongen igen - men det går inte! Det är högre från den här sidan och jag har inget att kliva på. Det sluttande altantaket är halt som en ål och jag har bara en tunn list att stå på. Tänker att jag kan kanske rutscha med snön ner på gräsmattan, det är ju inte så högt och det är fullt av snö nedanför så jag kommer inte att slå mig, men med tanke på mitt sköra altantak vågar jag mig inte på det, vill inte ha hål i taket. Till sist lyckas jag med hjälp av tyngdlagen pressa mig ner i hålet mellan grannens och mitt altantak, men tänk om jag hade fastnat - då hade jag fått sitta som Nalle Puh satt fast i kanins ingång tills jag smalnat av, aj, aj! Ska vintern fortsätta så här, är det nog hög tid att börja banta nu. Attans också, det som snart är jul! Sen kom jag på att jag ju hade kunnat åka pulka på en av brädorna ner för altantaket, hade nog varit rätt livat! Fast jag är inte säker på att kanten av taket skulle hålla för det (men grannarna hade förstås haft något att skratta åt).

Nu ligger det snö nästan ända upp till altanräcket på baksidan, och det efter bara en dags snöande! Är efter detta värd ett stort glas cola (light!!) och med dagens träning har jag ju kommit ett steg närmare en lättare kropp, och ett lättare liv :)

Ha en bra dag och måtte inte era tak ha störtat in

Kram från Vilja

Hopp Hurra för Yrhätta

Yrhätta har fyllt 5 år, vi har firat ordentligt och jag tror att hon somnade glad och nöjd i sin säng. Bästa presenten än så länge var förstås skeppet Hoppetossa som hon önskat så länge och väldigt nöjd blev hon också med sin lilla Piratyrhätta som kunde ta plats bredvid Pippipiraten.

Skeppet styrde genast kurs mot grodön där alla grodorna fick gå på plankan, en sån tur att grodor gillar vatten.

Att tänka på i vinter!

• Har man ingen mössa så blir man förmodligen förkyld.
• Är man förkyld så blir man troligen hes.
• Är man hes så måste man viska.
• Den som viskar han ljuger.
• Ljuger man så åker man i fängelse.
• Åker man i fängelse börjar man troligen att knarka.
• Knarkar man så dör man.
• Så glöm för sjutton inte mössan!

Lyckan springer...

Nedan ett kåseri som jag skrev då jag bodde i Holland för nästan 7 år sedan... brukar läsa det ibland när jag känner mig sliten... för visst är det väl så...

Lyckan springer...

”Oj, vad lycklig du är”, får man höra ibland. ”Tänk att få bo så nära Amsterdam. Och nu när ni har förlovat er också, en sån lycka”. Och jovisst är man lycklig för det, med hälsan och kärleken har jag det fint, tack så mycket.

Men Lycklig, det är man inte alltid, lite av och till, lite då och då, har man förmånen, glädjen, att få vara riktigt lycklig. Ibland får man arbeta hårt för den. Jag tycker att Lyckan har en tendens att springa runt hörnen hela tiden och man får flåsa på bra för att hinna med i svängarna.

Precis som när man var liten och ville leka med de större systrarna. De var tre och fem år äldre än jag. ”Får jag leka med er?” frågade jag hopfullt. ”Visst”, svarade de, ”Vi ska gunga nu”. Så sprang de iväg med full fart mot gungorna och svingade sig upp. Jag sprang efter förstås, på mina korta, små, knubbiga ben. Precis innan jag hann fram så hoppade de elegant av gungorna och sprang vidare till rutschkanan. ”Nu ska vi leka här” meddelade de fnissande. Så fortsatte jag fram mot den delen av lekparken men när jag kom dit hade de redan rutschat ner och sprungit bort till hörnet av huset.”Här är vi” stod de borta vid knuten och skrek. ”Häär är vi, kom då om du ska vara me!” Med röda kinder fortsatte jag att springa efter, bara för att upptäcka att när jag kom till hörnet så hade de redan hunnit bort till nästa hus på gården och stod där och vinkade. Så där höll de på och retades ett tag. Sen brukade de försvinna bort, till ställen dit jag ännu inte fick gå. Men ibland, bara ibland, så stannade de till slut och så fick jag vara med. Fick vara med och leka burken, och Lotta som var äldst förbarmade sig över mig och sprang fram och sparkade bort burken när jag blev funnen, så att jag fick ännu en chans att gömma mig igen. Eller vi lekte ”Förstenad” mot husväggen, och de stora barnen låtsades inte om att jag inte kunde stå stilla som man skulle. Då var man lycklig!

Och nog är det väl så fortfarande. Lyckan står där bakom hörnet och vinkar. ”Här är jag, kom du bara och ta mig!” Oftast när man just ska till och gripa den så springer den iväg igen. Man hann känna doften av den, man hann med att smeka dess hand, man hann till och med att känna värmen som omgav den. Sen ser man bara hur den på lätta fjät fladdrar framåt en bit, stannar efter en stund och ropar gäckfullt ”Kom så leker vi tillsammans, du och jag, kom så skrattar vi, dansar vi, njuter vi!”

Ibland när man snuddat vid dess ljus, känt dess doft, då blir man så lätt om fötterna att man flyger ifatt Lyckan, och blir alldeles rusig i virvelvinden som uppstår då man passerar. Sen är man såå lycklig, sprudlande av glädje far man fram på livets glatta väv och skrattar och ler åt alla man möter.

Men efter ett tag så orkar man inte hålla takten längre, man tröttas ut av farten och den inens så bländande tillvaron. Man blir matt och börjar på nytt sakta ner, kommer så småningom på efterkälken igen. Men ledsen är man inte ändå, för man vet ju var lyckan är. Den springer en bit framför en, och när man vilat fötterna ett tag så kan man ju springa ifatt den igen.

Ibland, bara ibland, får man andan i halsen, man blir så trött att man inte orkar mer, att springa, jaga. Någon gång har man fallit handlöst till marken, och då man tittar upp igen har Lyckan försvunnit och man ser den inte längre.

Spring inte då, det ska man inte göra, då kanske man faller igen. Trötta ben orkar inte springa, de viker sig förr eller senare, och lyckan hinner de inte ifatt.

Men det som är så underbart med Lyckan, det vackra med Lyckan är att den, liksom mina systrar, ibland stannar upp. ”Vart tog hon vägen nu då, hon som jag retades med”, tycks den tänka, ”jag saknar henne nu”. Så vänder den om och tassar försiktigt tillbaka och letar efter en. Finner en så småningom på marken där man fortfarande sitter, och lite håglöst stirrar framför sig, och säger ”Hej, min vän, minns du mig? Här är jag nu och jag retas inte mer. Ta mina händer så dansar vi ut i livet tillsammans, jag ska visa dig vad vackert det är att leva”.

Stunder då Lyckan förbarmar sig över en, visar vad vackert det är med ett leende, ett solblänk, en himmel, ett vårregn, en vindpust som leker med en hårlock. Den får en att känna dofterna omkring sig, blomdoft, havsdoft, friskheten efter regnet, doften av hemma, doften hos det som varit, tryggheten i en gammal kofta, solvarm hud hos någon man tycker om. Är det inte då man lever på riktigt?

En dag kanske man lär sig att sluta jaga, springa för att hinna ikapp den brusande, sprudlande, glada Lyckan. En dag kanske man sätter sig till ro, mitt i livet, och ropar till den fladdrande Lyckan där framme någonstans. ”Nu stannar jag!”

Kanske har man samlat ihop lite smått och gott från samvaron med Lyckan. Några blomfrön att plantera, några blänkande solstrålar som värmer och ger ljus, några minnen att le åt, ett par vattenstänk som svalkar.

Sen bjuder man in Lyckan på visit, säger: ”Kom får du se hur trivsamt jag har ordnat.” Så hoppas man på att hon vill stanna och dela ens tillvaro.

Lugn Lördag

Det har varit en lugn dag, småflickorna är hos sin pappa och kommer inte hem förrän i morgonförmiddag. Det är roligt för dem men det blir väldigt tyst och tomt här hemma.

Professorn tillbringar den mesta tiden med sina älskade Mangatidningar, man ser honom bara när han piper ner till köket med jämna mellanrum för att fylla på med dryck och proviant. Han har vuxit med superfart det sista året och energibehovet är omåttligt för tillfället. En liten mustasch börjar skymtas över läppen och han har fått större fötter än far sin :)

Jag har tillbringat dagen med att plugga, rensa upp lite i lådor och garderober och så har jag slagit in presenter till vår lilla Yrhätta som fyller 5 år på tisdag. Hennes största idol i livet är Pippi och nu ska hon äntligen få sin efterlängtade Hoppetossa. I somras när vi var på Astrid Lindgrens värld vann hon en piratflagga och en pirathatt som hon gärna springer runt med och därför har jag även köpt en liten playmobiltjej med nästan exakt lika hatt och flagga som hon själv har. Sådana små underfundigheter roar mig enormt och på det viset kan hon "själv" stå jämte Pippi, Tommy och Annika när Hoppetossa lämnar hamnen och seglar ut i fantasins underbara värld.

Något som jag också gillar mycket är att pyssla, så ett och annat pyssel kommer nog att dyka upp här på bloggen även om jag inte har så mycket tid till sådant just nu. Men döttrarna har nått upp i en ålder då de gärna vill pyssla och till och med vår minsta lilla murkla har börjat komma hem från dagis med det ena lilla pysslet efter det andra. I jul när jag är lite ledig ska vi pyssla tillsammans alla tre och det ser jag verkligen fram emot. Innan högskolestudier och småbarn arbetade jag inom förskolan så uppslag och pysselideér finns det gott om.


Nästa helg ska det förresten också pysslas eftersom dottern då ska ha sitt "Pippikalas" och alla barnen ska få pyssla ihop varsin Pippidocka. Nedan ett litet förevisningsexemplar som jag totade ihop häromdagen.

En av kursuppgifterna jag gjorde idag var en stilstudie av mig själv som fylldes i av mig och tre personer som känner mig väl. Enligt resultatet är jag lika delar människoinriktad som uppgiftsinriktad vilket visade sig vara en lagom blandning för att hinna med sin omgivning på bästa sätt och bli respekterad för hur man gör det. Dessvärre var jag mer Samspelande än Inåtvänd vilket betyder att jag kan verka lite för dominant och framfusig om jag inte ger akt på mig själv.

Resultatet stämmer rätt bra med hur jag känner mig själv. Jag har alltid varit en energisk person som gärna uttrycker det jag vill säga, många gånger lite för fort. Men jag har respekt och kärlek för både människor och arbete och försöker att hålla en god balans mellan de två, även om det just nu har blivit lite mer studier och jobb än jag mäktar med. Det blir bättre sen när jag har fått krama mina kära hela julen :)

God Helg!

Viljavetafrågetecken

Varför denna rubrik som vittnar om nyfikenhet och kreativitet samtidigt som undertiteln förtäljer en annan historia om uppgivenhet och halvtappat hopp. Anledningen är flera!

Som litet rödhårigt troll frågade jag mig fram dagarna i ända, min vetgirighet visste inga gränser och för säkerhets skull checkade jag av även det som jag redan visste, bara för att på så vis få så mycket bekräftelse som möjligt var. Min omgivning suckade ofta uppgivet men roades också stundtals av barnets naivitet och förundran.

Denna förundran över livet och alla dess knepigheter och storslagenheter har inte försvunnit med åren utan lever högst påtagligt vidare även om jag nu försöker begränsa mitt eviga frågande till föreläsningar och andra mer passande tillfällen. Älskar även att läsa bloggar och uppdateringar på facebook vilket är en källa till oerhörda kunskaper om människosläktet och allt som rör och berör oss på livets oändliga stigar.

Jag arbetar som studie- och yrkesvägledare där naturlig nyfikenhet och frågande är en viktig del av arbetet där jag genom aktivt lyssnande förhoppningsvis kan hjälpa sökande till självinsikt och framtida vägval.

Vidare ställer jag mig alltid frågan om hur det ska gå med barnen, vänner, arbete, studier, kärleken, naturen, livet, freden och omvärlden. Jag är en orolig ande med många virriga tankar om allt som kretsar kring min person och lite till... en sida som jag har svårt att acceptera hos mig själv och ständigt arbetar på att tona ner.

Vilja är det första ordet i rubriken och också det namn som jag valt att presentera mig med här på bloggen. Min vilja har alltid varit stark och obändig, ibland till förtret för både mig och andra, ibland till nytta och nöje. Viljan har fått mig att ibland lyckas med det som jag trodde var omöjligt och den är ofta min ledstjärna i jobbiga tider.

Livet är ofta motigt med arbete och ansvar som står mig över öronen. Ibland känns det svart, tungt och i det närmaste hopplöst. Men viljan har tagit mig långt i livet och jag litar på att den ska föra mig i hamn även fortsättningsvis. Och ja, vad är livet egentligen, om inte ett enda stort frågetecken?

Och kaoset ökar...

En frågeställning ska formuleras till ett Seminarium i morgonbitti, men hur jag tänker kan jag inget vettigt komma på..!


Istället har jag beställt en rejäl lunta av foton som förhoppningsvis kommer att hamna i ett album någon gång, förra årets beställning ligger fortfarande på en hög och väntar på att arrangeras... Sen har jag fixat lite med kalendern och med annan administration... och klockan rinner iväg.


Det jag borde göra är min frågeställning, läsa klart all kurslitteratur som är påbörjad, planera min gruppvägledning som ska utföras om 2 veckor och sedan läsa alla de böcker som min praktikhandledare har föreslagit. En struktur ska upprättas för de enskilda vägledningssamtal som även de ska utföras snart och sen ska jag helst väldigt snart bestämma mig för ett ämne till min kommande C-uppsats.

Om man sen tar en titt runt om i huset så finns det även där gott om arbete (som dock måste utföras på den fritid som jag inte har).


Allt som ska göras och alla måsten och "borden" snurrar runt i skallen som en virvelvind och hindrar mig från att göra något överhuvudtaget... allt jag vill göra just nu är att vara med de älskade små och stora som betyder något i mitt liv, bara det en stund framöver, bara, bara det...

Kaos och längtan efter ro

En dag i taget får bli min aktuella paroll, och hoppas på att man kan hålla huvudet över vattenytan fram till jul... då, åtminstone ett par veckors ro, efter två och ett halvt år utan studie- eller arbetsuppehåll. Längtar...


En bit av kaoset i mitt liv...