Lyckan springer...
”Oj, vad lycklig du är”, får man höra ibland. ”Tänk att få bo så nära Amsterdam. Och nu när ni har förlovat er också, en sån lycka”. Och jovisst är man lycklig för det, med hälsan och kärleken har jag det fint, tack så mycket.
Men Lycklig, det är man inte alltid, lite av och till, lite då och då, har man förmånen, glädjen, att få vara riktigt lycklig. Ibland får man arbeta hårt för den. Jag tycker att Lyckan har en tendens att springa runt hörnen hela tiden och man får flåsa på bra för att hinna med i svängarna.
Precis som när man var liten och ville leka med de större systrarna. De var tre och fem år äldre än jag. ”Får jag leka med er?” frågade jag hopfullt. ”Visst”, svarade de, ”Vi ska gunga nu”. Så sprang de iväg med full fart mot gungorna och svingade sig upp. Jag sprang efter förstås, på mina korta, små, knubbiga ben. Precis innan jag hann fram så hoppade de elegant av gungorna och sprang vidare till rutschkanan. ”Nu ska vi leka här” meddelade de fnissande. Så fortsatte jag fram mot den delen av lekparken men när jag kom dit hade de redan rutschat ner och sprungit bort till hörnet av huset.”Här är vi” stod de borta vid knuten och skrek. ”Häär är vi, kom då om du ska vara me!” Med röda kinder fortsatte jag att springa efter, bara för att upptäcka att när jag kom till hörnet så hade de redan hunnit bort till nästa hus på gården och stod där och vinkade. Så där höll de på och retades ett tag. Sen brukade de försvinna bort, till ställen dit jag ännu inte fick gå. Men ibland, bara ibland, så stannade de till slut och så fick jag vara med. Fick vara med och leka burken, och Lotta som var äldst förbarmade sig över mig och sprang fram och sparkade bort burken när jag blev funnen, så att jag fick ännu en chans att gömma mig igen. Eller vi lekte ”Förstenad” mot husväggen, och de stora barnen låtsades inte om att jag inte kunde stå stilla som man skulle. Då var man lycklig!
Och nog är det väl så fortfarande. Lyckan står där bakom hörnet och vinkar. ”Här är jag, kom du bara och ta mig!” Oftast när man just ska till och gripa den så springer den iväg igen. Man hann känna doften av den, man hann med att smeka dess hand, man hann till och med att känna värmen som omgav den. Sen ser man bara hur den på lätta fjät fladdrar framåt en bit, stannar efter en stund och ropar gäckfullt ”Kom så leker vi tillsammans, du och jag, kom så skrattar vi, dansar vi, njuter vi!”
Ibland när man snuddat vid dess ljus, känt dess doft, då blir man så lätt om fötterna att man flyger ifatt Lyckan, och blir alldeles rusig i virvelvinden som uppstår då man passerar. Sen är man såå lycklig, sprudlande av glädje far man fram på livets glatta väv och skrattar och ler åt alla man möter.
Men efter ett tag så orkar man inte hålla takten längre, man tröttas ut av farten och den inens så bländande tillvaron. Man blir matt och börjar på nytt sakta ner, kommer så småningom på efterkälken igen. Men ledsen är man inte ändå, för man vet ju var lyckan är. Den springer en bit framför en, och när man vilat fötterna ett tag så kan man ju springa ifatt den igen.
Ibland, bara ibland, får man andan i halsen, man blir så trött att man inte orkar mer, att springa, jaga. Någon gång har man fallit handlöst till marken, och då man tittar upp igen har Lyckan försvunnit och man ser den inte längre.
Spring inte då, det ska man inte göra, då kanske man faller igen. Trötta ben orkar inte springa, de viker sig förr eller senare, och lyckan hinner de inte ifatt.
Men det som är så underbart med Lyckan, det vackra med Lyckan är att den, liksom mina systrar, ibland stannar upp. ”Vart tog hon vägen nu då, hon som jag retades med”, tycks den tänka, ”jag saknar henne nu”. Så vänder den om och tassar försiktigt tillbaka och letar efter en. Finner en så småningom på marken där man fortfarande sitter, och lite håglöst stirrar framför sig, och säger ”Hej, min vän, minns du mig? Här är jag nu och jag retas inte mer. Ta mina händer så dansar vi ut i livet tillsammans, jag ska visa dig vad vackert det är att leva”.
Stunder då Lyckan förbarmar sig över en, visar vad vackert det är med ett leende, ett solblänk, en himmel, ett vårregn, en vindpust som leker med en hårlock. Den får en att känna dofterna omkring sig, blomdoft, havsdoft, friskheten efter regnet, doften av hemma, doften hos det som varit, tryggheten i en gammal kofta, solvarm hud hos någon man tycker om. Är det inte då man lever på riktigt?
En dag kanske man lär sig att sluta jaga, springa för att hinna ikapp den brusande, sprudlande, glada Lyckan. En dag kanske man sätter sig till ro, mitt i livet, och ropar till den fladdrande Lyckan där framme någonstans. ”Nu stannar jag!”
Kanske har man samlat ihop lite smått och gott från samvaron med Lyckan. Några blomfrön att plantera, några blänkande solstrålar som värmer och ger ljus, några minnen att le åt, ett par vattenstänk som svalkar.
Sen bjuder man in Lyckan på visit, säger: ”Kom får du se hur trivsamt jag har ordnat.” Så hoppas man på att hon vill stanna och dela ens tillvaro.
Men Lycklig, det är man inte alltid, lite av och till, lite då och då, har man förmånen, glädjen, att få vara riktigt lycklig. Ibland får man arbeta hårt för den. Jag tycker att Lyckan har en tendens att springa runt hörnen hela tiden och man får flåsa på bra för att hinna med i svängarna.
Precis som när man var liten och ville leka med de större systrarna. De var tre och fem år äldre än jag. ”Får jag leka med er?” frågade jag hopfullt. ”Visst”, svarade de, ”Vi ska gunga nu”. Så sprang de iväg med full fart mot gungorna och svingade sig upp. Jag sprang efter förstås, på mina korta, små, knubbiga ben. Precis innan jag hann fram så hoppade de elegant av gungorna och sprang vidare till rutschkanan. ”Nu ska vi leka här” meddelade de fnissande. Så fortsatte jag fram mot den delen av lekparken men när jag kom dit hade de redan rutschat ner och sprungit bort till hörnet av huset.”Här är vi” stod de borta vid knuten och skrek. ”Häär är vi, kom då om du ska vara me!” Med röda kinder fortsatte jag att springa efter, bara för att upptäcka att när jag kom till hörnet så hade de redan hunnit bort till nästa hus på gården och stod där och vinkade. Så där höll de på och retades ett tag. Sen brukade de försvinna bort, till ställen dit jag ännu inte fick gå. Men ibland, bara ibland, så stannade de till slut och så fick jag vara med. Fick vara med och leka burken, och Lotta som var äldst förbarmade sig över mig och sprang fram och sparkade bort burken när jag blev funnen, så att jag fick ännu en chans att gömma mig igen. Eller vi lekte ”Förstenad” mot husväggen, och de stora barnen låtsades inte om att jag inte kunde stå stilla som man skulle. Då var man lycklig!
Och nog är det väl så fortfarande. Lyckan står där bakom hörnet och vinkar. ”Här är jag, kom du bara och ta mig!” Oftast när man just ska till och gripa den så springer den iväg igen. Man hann känna doften av den, man hann med att smeka dess hand, man hann till och med att känna värmen som omgav den. Sen ser man bara hur den på lätta fjät fladdrar framåt en bit, stannar efter en stund och ropar gäckfullt ”Kom så leker vi tillsammans, du och jag, kom så skrattar vi, dansar vi, njuter vi!”
Ibland när man snuddat vid dess ljus, känt dess doft, då blir man så lätt om fötterna att man flyger ifatt Lyckan, och blir alldeles rusig i virvelvinden som uppstår då man passerar. Sen är man såå lycklig, sprudlande av glädje far man fram på livets glatta väv och skrattar och ler åt alla man möter.
Men efter ett tag så orkar man inte hålla takten längre, man tröttas ut av farten och den inens så bländande tillvaron. Man blir matt och börjar på nytt sakta ner, kommer så småningom på efterkälken igen. Men ledsen är man inte ändå, för man vet ju var lyckan är. Den springer en bit framför en, och när man vilat fötterna ett tag så kan man ju springa ifatt den igen.
Ibland, bara ibland, får man andan i halsen, man blir så trött att man inte orkar mer, att springa, jaga. Någon gång har man fallit handlöst till marken, och då man tittar upp igen har Lyckan försvunnit och man ser den inte längre.
Spring inte då, det ska man inte göra, då kanske man faller igen. Trötta ben orkar inte springa, de viker sig förr eller senare, och lyckan hinner de inte ifatt.
Men det som är så underbart med Lyckan, det vackra med Lyckan är att den, liksom mina systrar, ibland stannar upp. ”Vart tog hon vägen nu då, hon som jag retades med”, tycks den tänka, ”jag saknar henne nu”. Så vänder den om och tassar försiktigt tillbaka och letar efter en. Finner en så småningom på marken där man fortfarande sitter, och lite håglöst stirrar framför sig, och säger ”Hej, min vän, minns du mig? Här är jag nu och jag retas inte mer. Ta mina händer så dansar vi ut i livet tillsammans, jag ska visa dig vad vackert det är att leva”.
Stunder då Lyckan förbarmar sig över en, visar vad vackert det är med ett leende, ett solblänk, en himmel, ett vårregn, en vindpust som leker med en hårlock. Den får en att känna dofterna omkring sig, blomdoft, havsdoft, friskheten efter regnet, doften av hemma, doften hos det som varit, tryggheten i en gammal kofta, solvarm hud hos någon man tycker om. Är det inte då man lever på riktigt?
En dag kanske man lär sig att sluta jaga, springa för att hinna ikapp den brusande, sprudlande, glada Lyckan. En dag kanske man sätter sig till ro, mitt i livet, och ropar till den fladdrande Lyckan där framme någonstans. ”Nu stannar jag!”
Kanske har man samlat ihop lite smått och gott från samvaron med Lyckan. Några blomfrön att plantera, några blänkande solstrålar som värmer och ger ljus, några minnen att le åt, ett par vattenstänk som svalkar.
Sen bjuder man in Lyckan på visit, säger: ”Kom får du se hur trivsamt jag har ordnat.” Så hoppas man på att hon vill stanna och dela ens tillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en rad så blir jag glad!