Missnöjd - men varför...

Finner mig själv sittandes med en missbelåten rynka i pannan, en rynka som jag inte riktigt begriper mig på och av en anledning som inte borde bekomma mig nämnvärt.
Jag har alltid levt i en egen utopi om hur världen borde se ut och fungera. En vänlig värld där alla lever i gemenskap och med äkta respekt och välvilja för varandra. En utopi, som sagt, det har vi märkt tydligt nu de senaste dagarna efter de oerhört skakande som hände i Norge i fredags, men inte desto mindre viktig för mig. Hur man på olika sätt ska kunna nå fram till en bättre värld, där alla har det bra, vet jag lika lite som någon annan, men att det ska ske genom politisk välvilja och omtänksamhet tycks mig ändå vara en förutsättning. Vi måste alla bidra till ekonomiskt välstånd, men man får också förstå att det måste ske på olika sätt. Alla har vi inte samma förmågor och förutsättningar och därför anser jag att de som har bättre förutsättningar faktiskt måste dela med sig av kakan till de som inte klarar sig lika bra i livet. Inte förutsättningslöst, jag menar inte att vissa av lathet ska snylta på andra, men jag kan ändå se klart att människor har olika förutsättningar. Darwins lära om anpassningsbarhet stämmer förvisso, men i ett utvecklat samhälle kan vi använda vår intelligens för att sätta oss över de jordiska villkoren.

Varför dillar jag nu om detta, beror det på en viss norrmans odemokratiska handlingar? Nej, faktiskt inte, eller i alla fall inte främst. Istället har det att göra med mitt förflutna. Som ung trettonåring föll jag handlöst in i en stormande förälskelse, helt obesvarad och därför förtärande bitterljuv. Jag visste just ingenting om denne unge gentleman, visste bara att han fick mitt hjärta att ta små skutt då jag fick syn på honom. Mest förälskad var jag i hans röst, som trots målbrottsåldern klingade sammetslent och förtrollade mig bortom både vett och sans. Han tillhörde den del av folket med finsk påbrå som var frekvent i min hembygd. Märk väl att detta var före Mark Levengod fick gemene man att älska den finlandssvenska dialekten. Denne pojke pratade nu inte finlandssvenska, men det finska språket som annars inte klingar så ljuvt i mina öron lät i denne pojkes mun som det vackraste tungomål.
Han flyttade sedermera till annan ort, och jag såg honom aldrig mer. Ändå blev detta en efterhängsen historia som följde mig i många, många år. Inte så att jag satt och drömde om honom i parti och minut, men han satte på något sätt min standard vad gäller män, vilket medförde att det dröjde innan jag fick upp mina blå för någon annan. Men så en dag föll jag handlöst igen, lika oförberett och oundvikligt som första gången, och tyvärr, lika olyckligt (det är tydligen min melodi i livet, detta bitterljuva, men det är en annan historia).

Så föll denna min ungdoms stora kärlek i glömska, men trots detta fanns det ändå en viss nyfikenhet om vart denne pojke tagit vägen någonstans och hur det gick för honom i livet. När så tekniken hade avancerat in i "googleåldern" fick jag en dag för några år sedan för mig att jag skulle googla hans namn. Hittade faktiskt ett foto av honom där ute på nätet, och hans yrkestitel fanns där också. Det var ju lite kul även om jag inte tänkte så mycket mer på det sen. Men så i går natt drömde jag faktiskt om denne unge gentleman, fast i vuxen gestaltning. Eller rättare sagt, jag drömde väl om någon slags uppdiktad person, eftersom jag ju faktiskt aldrig varit närmare bekant med honom och inte sett honom sen jag var 15 år eller så. Jag kommer inte ihåg precis vad drömmen handlade om, bara att jag i drömmen blev förvånad över att se honom, detta "spöke" från en förgången tid. Men när jag sen satt på jobbet och hade tråkigt under en lugn stund så tänkte jag att jag skulle ta en titt på de där fotona igen och se om mitt drömspöke hade något gemensamt i utseendet med den verklige personen. Så återigen googlade jag hans namn, men träffar denna gång på en blogg som han har startat - en politisk blogg. Och det visar sig att denne min ungdoms förälskelse står i rakt motsatt riktning politiskt, mot vad jag gör, och det så övertygat att han till och med bloggar om det och arbetar med aktiv rekrytering. Paff, blev jag, och smått förtretad! Det var ju ändå han, visserligen helt ovetande, som satte min mall för det motsatta könet en gång för länge sedan. Därav min lilla rynka i pannan, som i och för sig har slätats ut nu, efter att jag skrivit av mig lite. För vad i hunnan har jag med hans åsikter att göra - mer än att jag förstås önskar att alla hade liknande politiska åsikter som jag själv, vara vem det vara månde, och hur outvecklade dessa mina åsikter nu än är. Men ja... lev väl min kära ungdomsförälskelse - även du tycks leva i en utopi, om än av annan art än min. Det gläder mig ändå att du först och främst är demokrat (för det skrev du att du var). Där delar vi åsikt, och förhoppningsvis kan alla vi demokrater stå enade mot sådana personer som han som i Norge ställt till med denna förskräckliga ödeläggelse, sorg och fruktan. Med eller utan rosmanifestation, låt oss tro på den goda framtiden.