Jag brukade tjata mycket på sonen att inte svära så fasligt. Om han hört mig igår kväll skulle det nog ha varit han som hade sagt till mig att bättre välja mina ord.
Katten kom stolt och glad inrusande genom kattluckan med en fin liten fångst som han ville visa upp. Stackars kattkrake, han blev inte väl emottagen. En liten mus hade han fångat, och det vore väl ok om den varit död och om han hållt fast den i munnen. Men nu var det en högst levande liten tingest som katten släppte loss i vardagsrummet. Eftersom jag inte alls gillar tanken av att ha 12 möss krallande runt omkring i huset (det skulle ju kunna varit en dräktig hona) så reagerade jag en aning överilat.
Katten tycktes tro att vi börjat en rolig lek för han fångade strax in musen igen - endast för att genast släppa ner den igen. Detta upprepades flera gånger och jag blev bara mer och mer vild vid tanken på alla musungar som möjligen skulle kunna frodas i huset. Katten gillade inte min attityd och gav upp försöken att fånga musen och straffade mig genom att börja klösa på soffkanten.
Vi fick dra fram den ena möbeln efter den andra men lyckades så småningom att fånga in den skräckslagna lilla musen i ett glas och kunde därefter släppa ut den. Stackars lilla krake!
Äntligen har jag fått datumen för min Ester Ringnér-Lundgren-utställning på stadsbiblioteket. Nu gäller det att få ihop fakta och rekvisita så att det blir en fin utställning. Ännu fattas det 8 böcker innan boksamlingen är komplett, skulle ju vara roligt att finna de böckerna också, men det kanske jag aldrig lyckas med. Har i alla fall fått tag i en norsk eller dansk upplaga av en Lotta-bok. Kul att få med åtminstone en översatt bok på utställningen.
Nu dags för kvällsrutinen!
tisdag 27 september 2011
onsdag 14 september 2011
Senaste veckorna...
Det ska sjutton vara bloggare när man jobbar - och pendlar till ett heltidsjobb. Hur bär sig alla andra heltidsarbetande bloggarmammor åt egentligen? Klockan 5:30 är jag uppe om mornarna, klockan 6:45 lämnar vi huset. Hemma är jag inte förrän närmar 18 på kvällen och då är ju dagen nästan slut. Efter att kvällsmat, kvällslek och nattningen är avklarad finns inte mycket energi kvar. Skulle jag då sätta mig framför datorn är risken stor att jag fastnar, och efter att ha "strålats" av datorljus ett par timmar kan jag inte sova vilket gör nästa dag till ett litet helvete. Därför blir det bara en snabb titt i mejl-lådan och sedan tack och godnatt.
Så värst intressanta inlägg har man ju inte att skriva heller. Jobb, bilkörning, mat och nattning. Lite småprat om den bok jag för tillfället knappt läser på (eftersom jag somnar innan jag läst klart mer än 2 sidor) kan det kanske också bli. Helgerna fylls till mestadels av handling, städning och trädgårdsröj...
Fast mina senaste helger har förstås varit mer intressanta. Om sista helgen i augusti har jag skrivit en liten krönika som ni kan läsa i mitt föregående inlägg. Den senaste helgen tillbringade jag och flickorna hos kära mor precis över gränsen till Dalarna, i hennes mycket fina gamla hus och i hennes ljuvligt gammaldags trädgård full med äpplen och plommon. Lördagen bjöd på vackert väder och flickorna passade på att gunga en stund i trädgårdsgungan medan vi vuxna jobbade i trädgården. Söndagen var lite mer gråtmild men vi gick ändå till stadsparken en stund och lekte i klätterställningen där. Mormor bjöd på pannkakor till både kvällsmat och frukost (överblivna) vilket var mycket uppskattat, undrar just om det förväntas av mig att jag ska fixa det i fortsättningen nu..?
Bredvid mors vackra hus står ett annat vackert gammalt hus, ännu större och med underbara gammaldags kakelugnar i ett par av rummen. Huset är till salu, och ooh, vad gärna jag skulle vilja köpa det. Tänk så skoj att bo alldeles intill mamma och vilken glädje för barnen att kunna springa in till mormor när de vill. För att inte tala om vilket fantastiskt hus det är, även om utsidan behöver en rejäl uppryckning och värmekällan lär justeras för några hundratusen (!). Men då ska man ha jobb där förstås och det fixas ju inte i en handvändning. Men drömma kan man alltid och nog kommer jag hålla koll på jobbannonserna i den aktuella trakten... tack mamma för en fin helg!
Huset som jag vill köpa
En liten semestervecka har vi faktiskt hunnit med också. I slutet av augusti for vi till ett vattensjukt Danmark. Konstigt det där att de har så dåligt avloppssystem trots att landet ligger på nordliga breddgrader och med havet runt om. Det lär ju regna rätt mycket i trakten menar jag. Men dagarna bjöd i alla fall på rikligt med solsken även om det regnade på nätterna. Ganska praktiskt faktiskt, att det bara regnade på nätterna, även om det nu blev lite väl mycket regn för den danska markkapaciteten. Men förutom att vi fick hoppa mellan vattenpölar och fick en del tråkiga myggbett hade vi en riktigt fin semester. Barnen roade sig bland Lalandias alla attraktioner och jag njöt av solsken och ledighet, samt av att se barnen ha roligt. Vilsamt var det inte så värst förstås, med dagliga besök i vattenland och lekland, men desto roligare. Professorn och Yrhätta klättrade flinkt upp i toppen av klätterväggen, flera gånger, och provade även på skidsimulatorn. Den senare var en utmaning men nog såg det skojigt ut. Snufflan älskade barnens utomhuspool och badade där, timmar i sträck, fastän vattentemperaturen där var kallare än i inomhusbassängerna. Yrhätta gillade de varma bubbelbaden och professorn kastade sig ut för den skummande vattenforsen gång på gång. Även flickorna susade ner i vattenrutschbanorna som de kunde åka alldeles själva. På kvällarna var det uppträdande med Nils Plys och nog Är det roligt med danska stå-upp-komiker. Spelar egentligen ingen roll vad de säger för det är kul bara att höra dem prata :) Barnen gillade förstås Monky Tonky och Maja bättre, och Snufflan såg till att både presentera sin egen apkompis Olle samt att smyga till sig en och annan apkram. Det sämsta med semestern var att den inte var längre... även om det för mig blev en väldigt fin avslutning i Norrköping och Söderköping.
Flickorna äter glass på vår lilla stugaltan i Danmark
Dansk get!
Oiii!
Jag ska nå toppen, jag ska!
Kul!
Men nu är man alltså igång igen med jobbet, fast även där har jag en del trevligheter att se fram emot. Flera konferens- och kompetensdagar och andra små intressanta avbrott blandar sig under hösten med de dagliga rutinerna. Och redan imorgon ska vi kollegor ut på en liten middag på kvällen som nog kan bli väldigt trevlig.Och är det möjligen dags att anmäla sig till julswappen nu, det måste jag kolla upp... inte har jag börjat handla ännu som jag hade tänkt... men hoppas att jag hinner ändå. Än är det ju ett tag fram till advent. Och sen har jag utställningen av Esters litteratur att planera. Förmodligen blir den i oktober eller november på Västerås stadsbibliotek, välkommen att ta er en titt då!
Fotspårsvandring i Norrköping och Söderköping
I våras upptäckte jag till min stora glädje att det fanns fler Lotta entusiaster än jag! Inte så få heller för den delen. På nätet hittade jag, då jag nu äntligen efter några år av slumrande intresse tog mig för att leta, flera hemsidor och bloggar om Lotta och Esters övriga litteratur, och även det eminenta ”Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren”. Inte tog det många minuter innan jag blev medlem och här står jag nu i Norrköpings stationshus för att i två dagar delta i sällskapets årsmöte. Inte vilket årsmöte som helst naturligtvis, i detta sällskap tar vi, enligt Esters anda, tillfället i akt och gör detta, enligt föreningsstadgar erforderliga möte, till en av årets höjdpunkter och ser till att ha riktigt roligt på kuppen.
Med nyfikenhet bligar jag på de övriga medlemmar som slutit upp till årets möte, fler än någonsin förr genom sällskapets 6-åriga historia. Inom mig pirrar det till av förväntan. Under två dagar ska vi följa både Ester och flera av hennes bokkaraktärers fotspår, både i Norrköping och i den lilla gulliga grannstaden Söderköping, som bägge två flitigt figurerar i Esters böcker. För mig är det extra spännande, dels för att jag är ny medlem och dels för att jag aldrig tidigare varit i dessa städer, men även för att Norrköping också varit hemvist till min farmor under hennes barndomsår. I mina tankar snurrar historier både från henne och olika stycken ur Esters flickböcker. Tänk att jag aldrig varit här tidigare!
Gruppen samlas och jag känner mig trygg bland alla dessa glada människor. I Esters litteratur lyser författarinnan genom väldigt tydligt, hennes glädjeämnen, sorger, tankar och inte minst värderingar. Många av oss som står här nu har vuxit upp med Lotta och Giggi som goda ”vänner” genom barn och ungdomsår, alla har vi läst och kanske påverkats av Esters kloka och vänliga budskap om livets upp och nergångar. Jag känner mig viss om att dessa dagar kommer att bli både roliga, trevliga och gemytliga, något som med råge besannas.
Vi börjar vår vandring vid stationen, här som Lotta och också Ester själv, så många gånger har varit för att resa med tåget, eller vinka av - alternativt möta upp någon när och kär. Vi fortsätter vandringen en bit framåt till den skola där Ester spenderade många barn och ungdomsår. En pampig byggnad med tinnar och torn, tänk ändå vilka byggnader som gjordes förr. Norrköping är för övrigt full av dessa numera ålderstigna vackra, smått pampiga hus och jag blir genast förtjust i staden med strömmen som så vackert flyter genom centrum och bidrar till stadens gemytliga karaktär. Längs vår promenad finns flera ”landmärken” från Lotta-böckerna. Vi passerar bl.a. Norrköpings gamla stadshus som i boken ”Vilken vals, Lotta!” är platsen för en nyårsbal anordnad av Lotta och hennes klasskamrater. Här ställer vi upp oss för fotografering. En stund senare ser vi den stiliga stadsteatern skymta fram, även denna omskriven i Lotta-böckerna. Men här har också min farmor uppträtt som liten 9-åring. Hon fick överraskande hoppa in som stand in för en annan liten flicka som blivit sjuk, kläddes upp i krinolin, fick håret lagt i skruvlockar och fick under tre kvällar ta emot publikens applåder. En stund senare går vi förbi Norrköpings hörsal och mina tankar går till boken ”Hejda dig, Lotta!” där Lotta och Giggi ålade sig längs bänkraden för att försöka smita iväg från en tråkig konsert, kanske var det just i denna byggnad som detta ”utspelade” sig.
Så småningom når vi målet för promenaden, Norrköpings stadsbibliotek och det gamla biblioteket, den anrika Swartz villa, där vi ska spendera resten av lördagen. Här får vi först se Sällskapets utställning om Ester och hennes författarskap för att sedan få en liten rundtur i Swartz villa som flitigt figurerar i flera av Esters böcker. Tillsammans äter vi en god lunch innan det formella årsmötet tar sin början. Under eftermiddagens sena timmar har vi ett par timmar ledigt innan kvällens middag och några av oss passar på att söka upp den oas i strömmen som kanske inspirerat Ester till ”strömserveringen” som ofta förekommer i Lotta-böckerna. Kvällen avslutas med läcker middag och festlig stämning. I lottdragningarna blir några lyckliga vinnare ägare till svåråtkomlig Esterlitteratur och under kvällens allsång får vi lära oss flera melodier ur Lotta-böckerna. I denna ljumma sensommarkvällen vandrar jag nöjd tillbaka till stationen för övernattning medan jag ser fram emot ännu en dags äventyr med detta glada sällskap.
Morgonen efter vaknar jag till regnvåta gator och jag blir för en stund orolig hur det ska bli med dagen som mestadels ska tillbringas utomhus i den idylliska lilla staden Söderköping. Som tur är bryter solen fram ganska snart och då vi samlas vid ”brunnens” parkeringsplats lyser solen glatt, även om det blåser lite. Vi går en kort sväng genom staden för att sedan, med viss möda och en hel del pustanden, klättra upp på, och med beundran se den vidunderliga utsikten från Ramunderberget. I Lottas värld står staden modell för ”Gammaltuna” men förekommer också med sin egen identitet i en av böckerna. Vi får också ett par stycken upplästa ur en bok om de små trollen Kvirre och Hoppsan, när de besöker staden. Dessa böcker har jag ännu inte läst men har dem samlade där hemma för att snart börja läsa dem för mina döttrar, något jag ser mycket fram emot. Just nu läser vi böckerna om Trulsa och Pysseliten, och jag är glad åt att även döttrarna tycks uppskatta Esters litteratur. Det vill till, då jag för deras räkning samlat hela Esters bokskatt, så när som på några få böcker som jag hoppas få tag på så småningom.
Sedan vi försiktigt tagit oss ner för de regnvåta trätrapporna och åter kommit ner i den lilla gulliga staden passar vi på att pröva stadens berömda glass. Vi sitter vid en liten glasskiosk alldeles intill Göta kanal, solen lyser ännu behagfullt och det känns skönt att sitta ner en stund och låta glassen smaka. Snart väntar en guidad tur i det lilla söta tuff-tuff tåg som fått ett litet avbrott i höstvilan för att få äran att tuffa fram en stund med vårt sällskap. En humoristisk ”lokförare” berättar glatt om stadens historia och vi njuter av de charmerande vyerna från de öppna tågvagnarna. Ortsbefolkningen och andra turister begapar oss då vi far förbi, ett helt tåg av, till mestadels, ystra damer i medelåldern, ingen dålig syn vill jag lova.
Norrköpings stationshus
Gruppen samlas och jag känner mig trygg bland alla dessa glada människor. I Esters litteratur lyser författarinnan genom väldigt tydligt, hennes glädjeämnen, sorger, tankar och inte minst värderingar. Många av oss som står här nu har vuxit upp med Lotta och Giggi som goda ”vänner” genom barn och ungdomsår, alla har vi läst och kanske påverkats av Esters kloka och vänliga budskap om livets upp och nergångar. Jag känner mig viss om att dessa dagar kommer att bli både roliga, trevliga och gemytliga, något som med råge besannas.
Vi börjar vår vandring vid stationen, här som Lotta och också Ester själv, så många gånger har varit för att resa med tåget, eller vinka av - alternativt möta upp någon när och kär. Vi fortsätter vandringen en bit framåt till den skola där Ester spenderade många barn och ungdomsår. En pampig byggnad med tinnar och torn, tänk ändå vilka byggnader som gjordes förr. Norrköping är för övrigt full av dessa numera ålderstigna vackra, smått pampiga hus och jag blir genast förtjust i staden med strömmen som så vackert flyter genom centrum och bidrar till stadens gemytliga karaktär. Längs vår promenad finns flera ”landmärken” från Lotta-böckerna. Vi passerar bl.a. Norrköpings gamla stadshus som i boken ”Vilken vals, Lotta!” är platsen för en nyårsbal anordnad av Lotta och hennes klasskamrater. Här ställer vi upp oss för fotografering. En stund senare ser vi den stiliga stadsteatern skymta fram, även denna omskriven i Lotta-böckerna. Men här har också min farmor uppträtt som liten 9-åring. Hon fick överraskande hoppa in som stand in för en annan liten flicka som blivit sjuk, kläddes upp i krinolin, fick håret lagt i skruvlockar och fick under tre kvällar ta emot publikens applåder. En stund senare går vi förbi Norrköpings hörsal och mina tankar går till boken ”Hejda dig, Lotta!” där Lotta och Giggi ålade sig längs bänkraden för att försöka smita iväg från en tråkig konsert, kanske var det just i denna byggnad som detta ”utspelade” sig.
Norrköpings stadshus, vi skingrar oss efter gruppfotot.
Så småningom når vi målet för promenaden, Norrköpings stadsbibliotek och det gamla biblioteket, den anrika Swartz villa, där vi ska spendera resten av lördagen. Här får vi först se Sällskapets utställning om Ester och hennes författarskap för att sedan få en liten rundtur i Swartz villa som flitigt figurerar i flera av Esters böcker. Tillsammans äter vi en god lunch innan det formella årsmötet tar sin början. Under eftermiddagens sena timmar har vi ett par timmar ledigt innan kvällens middag och några av oss passar på att söka upp den oas i strömmen som kanske inspirerat Ester till ”strömserveringen” som ofta förekommer i Lotta-böckerna. Kvällen avslutas med läcker middag och festlig stämning. I lottdragningarna blir några lyckliga vinnare ägare till svåråtkomlig Esterlitteratur och under kvällens allsång får vi lära oss flera melodier ur Lotta-böckerna. I denna ljumma sensommarkvällen vandrar jag nöjd tillbaka till stationen för övernattning medan jag ser fram emot ännu en dags äventyr med detta glada sällskap.
Norrköpings gamla stadsbibliotek Villa Swatrtz.
En del av den fina utställningen om Ester och hennes litteratur.
Ester Ringnér-Lundgren
Alla Esters utgivna böcker
Sedan vi försiktigt tagit oss ner för de regnvåta trätrapporna och åter kommit ner i den lilla gulliga staden passar vi på att pröva stadens berömda glass. Vi sitter vid en liten glasskiosk alldeles intill Göta kanal, solen lyser ännu behagfullt och det känns skönt att sitta ner en stund och låta glassen smaka. Snart väntar en guidad tur i det lilla söta tuff-tuff tåg som fått ett litet avbrott i höstvilan för att få äran att tuffa fram en stund med vårt sällskap. En humoristisk ”lokförare” berättar glatt om stadens historia och vi njuter av de charmerande vyerna från de öppna tågvagnarna. Ortsbefolkningen och andra turister begapar oss då vi far förbi, ett helt tåg av, till mestadels, ystra damer i medelåldern, ingen dålig syn vill jag lova.
På toppen av ramunderberget!
Utsikt över Söderköping
Vi avslutar träffen på Bondens crepêrie där vi avnjuter en god och trevlig lunch och dessutom får veta lite mer om Heidi Lindgren som illustrerat många av Esters böcker. Sedan var det dags att säga farväl för denna gång, och i olika grupper troppade vi av för att fara hem, var och en till sitt. Lite bakluckeförsäljning och bytesmarknad av Esters böcker hann vi med innan vi på allvar sade, So long! Nästa år träffas vi i Blekinge, eller… då är det dags för Kaja jubileum. Jag längtar redan!
tisdag 26 juli 2011
Missnöjd - men varför...
Finner mig själv sittandes med en missbelåten rynka i pannan, en rynka som jag inte riktigt begriper mig på och av en anledning som inte borde bekomma mig nämnvärt.
Jag har alltid levt i en egen utopi om hur världen borde se ut och fungera. En vänlig värld där alla lever i gemenskap och med äkta respekt och välvilja för varandra. En utopi, som sagt, det har vi märkt tydligt nu de senaste dagarna efter de oerhört skakande som hände i Norge i fredags, men inte desto mindre viktig för mig. Hur man på olika sätt ska kunna nå fram till en bättre värld, där alla har det bra, vet jag lika lite som någon annan, men att det ska ske genom politisk välvilja och omtänksamhet tycks mig ändå vara en förutsättning. Vi måste alla bidra till ekonomiskt välstånd, men man får också förstå att det måste ske på olika sätt. Alla har vi inte samma förmågor och förutsättningar och därför anser jag att de som har bättre förutsättningar faktiskt måste dela med sig av kakan till de som inte klarar sig lika bra i livet. Inte förutsättningslöst, jag menar inte att vissa av lathet ska snylta på andra, men jag kan ändå se klart att människor har olika förutsättningar. Darwins lära om anpassningsbarhet stämmer förvisso, men i ett utvecklat samhälle kan vi använda vår intelligens för att sätta oss över de jordiska villkoren.
Varför dillar jag nu om detta, beror det på en viss norrmans odemokratiska handlingar? Nej, faktiskt inte, eller i alla fall inte främst. Istället har det att göra med mitt förflutna. Som ung trettonåring föll jag handlöst in i en stormande förälskelse, helt obesvarad och därför förtärande bitterljuv. Jag visste just ingenting om denne unge gentleman, visste bara att han fick mitt hjärta att ta små skutt då jag fick syn på honom. Mest förälskad var jag i hans röst, som trots målbrottsåldern klingade sammetslent och förtrollade mig bortom både vett och sans. Han tillhörde den del av folket med finsk påbrå som var frekvent i min hembygd. Märk väl att detta var före Mark Levengod fick gemene man att älska den finlandssvenska dialekten. Denne pojke pratade nu inte finlandssvenska, men det finska språket som annars inte klingar så ljuvt i mina öron lät i denne pojkes mun som det vackraste tungomål.
Han flyttade sedermera till annan ort, och jag såg honom aldrig mer. Ändå blev detta en efterhängsen historia som följde mig i många, många år. Inte så att jag satt och drömde om honom i parti och minut, men han satte på något sätt min standard vad gäller män, vilket medförde att det dröjde innan jag fick upp mina blå för någon annan. Men så en dag föll jag handlöst igen, lika oförberett och oundvikligt som första gången, och tyvärr, lika olyckligt (det är tydligen min melodi i livet, detta bitterljuva, men det är en annan historia).
Så föll denna min ungdoms stora kärlek i glömska, men trots detta fanns det ändå en viss nyfikenhet om vart denne pojke tagit vägen någonstans och hur det gick för honom i livet. När så tekniken hade avancerat in i "googleåldern" fick jag en dag för några år sedan för mig att jag skulle googla hans namn. Hittade faktiskt ett foto av honom där ute på nätet, och hans yrkestitel fanns där också. Det var ju lite kul även om jag inte tänkte så mycket mer på det sen. Men så i går natt drömde jag faktiskt om denne unge gentleman, fast i vuxen gestaltning. Eller rättare sagt, jag drömde väl om någon slags uppdiktad person, eftersom jag ju faktiskt aldrig varit närmare bekant med honom och inte sett honom sen jag var 15 år eller så. Jag kommer inte ihåg precis vad drömmen handlade om, bara att jag i drömmen blev förvånad över att se honom, detta "spöke" från en förgången tid. Men när jag sen satt på jobbet och hade tråkigt under en lugn stund så tänkte jag att jag skulle ta en titt på de där fotona igen och se om mitt drömspöke hade något gemensamt i utseendet med den verklige personen. Så återigen googlade jag hans namn, men träffar denna gång på en blogg som han har startat - en politisk blogg. Och det visar sig att denne min ungdoms förälskelse står i rakt motsatt riktning politiskt, mot vad jag gör, och det så övertygat att han till och med bloggar om det och arbetar med aktiv rekrytering. Paff, blev jag, och smått förtretad! Det var ju ändå han, visserligen helt ovetande, som satte min mall för det motsatta könet en gång för länge sedan. Därav min lilla rynka i pannan, som i och för sig har slätats ut nu, efter att jag skrivit av mig lite. För vad i hunnan har jag med hans åsikter att göra - mer än att jag förstås önskar att alla hade liknande politiska åsikter som jag själv, vara vem det vara månde, och hur outvecklade dessa mina åsikter nu än är. Men ja... lev väl min kära ungdomsförälskelse - även du tycks leva i en utopi, om än av annan art än min. Det gläder mig ändå att du först och främst är demokrat (för det skrev du att du var). Där delar vi åsikt, och förhoppningsvis kan alla vi demokrater stå enade mot sådana personer som han som i Norge ställt till med denna förskräckliga ödeläggelse, sorg och fruktan. Med eller utan rosmanifestation, låt oss tro på den goda framtiden.
Jag har alltid levt i en egen utopi om hur världen borde se ut och fungera. En vänlig värld där alla lever i gemenskap och med äkta respekt och välvilja för varandra. En utopi, som sagt, det har vi märkt tydligt nu de senaste dagarna efter de oerhört skakande som hände i Norge i fredags, men inte desto mindre viktig för mig. Hur man på olika sätt ska kunna nå fram till en bättre värld, där alla har det bra, vet jag lika lite som någon annan, men att det ska ske genom politisk välvilja och omtänksamhet tycks mig ändå vara en förutsättning. Vi måste alla bidra till ekonomiskt välstånd, men man får också förstå att det måste ske på olika sätt. Alla har vi inte samma förmågor och förutsättningar och därför anser jag att de som har bättre förutsättningar faktiskt måste dela med sig av kakan till de som inte klarar sig lika bra i livet. Inte förutsättningslöst, jag menar inte att vissa av lathet ska snylta på andra, men jag kan ändå se klart att människor har olika förutsättningar. Darwins lära om anpassningsbarhet stämmer förvisso, men i ett utvecklat samhälle kan vi använda vår intelligens för att sätta oss över de jordiska villkoren.
Varför dillar jag nu om detta, beror det på en viss norrmans odemokratiska handlingar? Nej, faktiskt inte, eller i alla fall inte främst. Istället har det att göra med mitt förflutna. Som ung trettonåring föll jag handlöst in i en stormande förälskelse, helt obesvarad och därför förtärande bitterljuv. Jag visste just ingenting om denne unge gentleman, visste bara att han fick mitt hjärta att ta små skutt då jag fick syn på honom. Mest förälskad var jag i hans röst, som trots målbrottsåldern klingade sammetslent och förtrollade mig bortom både vett och sans. Han tillhörde den del av folket med finsk påbrå som var frekvent i min hembygd. Märk väl att detta var före Mark Levengod fick gemene man att älska den finlandssvenska dialekten. Denne pojke pratade nu inte finlandssvenska, men det finska språket som annars inte klingar så ljuvt i mina öron lät i denne pojkes mun som det vackraste tungomål.
Han flyttade sedermera till annan ort, och jag såg honom aldrig mer. Ändå blev detta en efterhängsen historia som följde mig i många, många år. Inte så att jag satt och drömde om honom i parti och minut, men han satte på något sätt min standard vad gäller män, vilket medförde att det dröjde innan jag fick upp mina blå för någon annan. Men så en dag föll jag handlöst igen, lika oförberett och oundvikligt som första gången, och tyvärr, lika olyckligt (det är tydligen min melodi i livet, detta bitterljuva, men det är en annan historia).
Så föll denna min ungdoms stora kärlek i glömska, men trots detta fanns det ändå en viss nyfikenhet om vart denne pojke tagit vägen någonstans och hur det gick för honom i livet. När så tekniken hade avancerat in i "googleåldern" fick jag en dag för några år sedan för mig att jag skulle googla hans namn. Hittade faktiskt ett foto av honom där ute på nätet, och hans yrkestitel fanns där också. Det var ju lite kul även om jag inte tänkte så mycket mer på det sen. Men så i går natt drömde jag faktiskt om denne unge gentleman, fast i vuxen gestaltning. Eller rättare sagt, jag drömde väl om någon slags uppdiktad person, eftersom jag ju faktiskt aldrig varit närmare bekant med honom och inte sett honom sen jag var 15 år eller så. Jag kommer inte ihåg precis vad drömmen handlade om, bara att jag i drömmen blev förvånad över att se honom, detta "spöke" från en förgången tid. Men när jag sen satt på jobbet och hade tråkigt under en lugn stund så tänkte jag att jag skulle ta en titt på de där fotona igen och se om mitt drömspöke hade något gemensamt i utseendet med den verklige personen. Så återigen googlade jag hans namn, men träffar denna gång på en blogg som han har startat - en politisk blogg. Och det visar sig att denne min ungdoms förälskelse står i rakt motsatt riktning politiskt, mot vad jag gör, och det så övertygat att han till och med bloggar om det och arbetar med aktiv rekrytering. Paff, blev jag, och smått förtretad! Det var ju ändå han, visserligen helt ovetande, som satte min mall för det motsatta könet en gång för länge sedan. Därav min lilla rynka i pannan, som i och för sig har slätats ut nu, efter att jag skrivit av mig lite. För vad i hunnan har jag med hans åsikter att göra - mer än att jag förstås önskar att alla hade liknande politiska åsikter som jag själv, vara vem det vara månde, och hur outvecklade dessa mina åsikter nu än är. Men ja... lev väl min kära ungdomsförälskelse - även du tycks leva i en utopi, om än av annan art än min. Det gläder mig ändå att du först och främst är demokrat (för det skrev du att du var). Där delar vi åsikt, och förhoppningsvis kan alla vi demokrater stå enade mot sådana personer som han som i Norge ställt till med denna förskräckliga ödeläggelse, sorg och fruktan. Med eller utan rosmanifestation, låt oss tro på den goda framtiden.
måndag 25 juli 2011
och sommaren går sin gilla gång...
...med undantag av det gränslöst fruktansvärda som hände i Oslo och på Utöya i fredags. Att något sådant hemskt kan hända , och så nära, är ofattbart. Visst händer likande fruktansvärda saker på många håll i världen, men det har man (jag) ändå distansierat sig från - på något sätt, ändå. När det nu händer så här, i det närmsta grannlandet, och med en nordisk gärningsman, sätts hela problematiken in i ens eget vardagsrum, i ens hjärta och i ens själ. Att det ska vara så svårt för oss människor att leva i fred och sämja med varandra?
Idag har det hållits en tyst minut för de drabbade i Norge, något som vi också gjorde på min arbetsplats, för att på så sätt visa våra sympatier med de anhöriga och med det norska folket. Det som har hänt kommer länge att finnas med i våra tankar - men ändå stämmer det som sas på radion i morse- om ett tag, när livet har gått vidare för allmänheten, blir de drabbades anhöriga väldigt ensamma med sin sorg och förtvivlan över det som hänt. Måtte bara detta bli en lärdom för oss alla, att låta demokrati och sämja få råda nu och för alltid - klyschigt, men inte desto mindre det allra viktigaste.
Men i mitt lilla liv, med undantag av ovanstående chock, sorg och rädsla för hur världen är beskaffad, rinner livet iväg i en stilla ström. Jag har anpassat mig något-så-när efter mitt nya liv med arbete mellan 8-17. Varför sjunger de "nine to five" i den där låten förresten, har de inte åtta timmars arbetsdag i Amerika?
Just nu under sommaren är det ganska lugnt på jobbet och jag har gott om tid att lära mig det som jag måste kunna. En lugn inskolning med andra ord!
Hitintills har det mesta gått bra, ett par små nybörjarfel har jag förstås åstadkommit, och så sent som idag satte jag upp en lapp med arga bokstäver för att uppmana mig själv om att + och - kan jag ju i alla fall, även om mina övriga mattekunskaper inte är så lysande. Detta efter att jag räknat fel på ett betyg som turligt nog räddades av min kloka och hjälpsamma kollega.
Eftersom jag återigen ingen sommarsemester har försöker jag att ta tillvara helgerna så gott jag kan. Vi har varit hos mamma i sommarstugan och myst och igår åkte jag och flickorna till Örebro för en härlig dag i underbara Örebro stadspark och Barnens Holme. Flickorna hade kul på lekplatserna och jag njöt av blomprakten och de små gulliga gränderna i Wadköping. Tittade in på antikvariatet där, men de hade tyvärr ingen endaste Esterbok. Tyvärr hann vi inte med någon guidning i slottet och ingen promenad längs Drottninggatan, så jag får en anledning att återkomma snart igen. I slutet av augusti bär det istället av till Norrköping och Söderköping för en helg, då jag ska delta i "Sällskpet för Ester Ringnér-Lundgrens" årsmöte. Något som jag ser mycket fram emot. Du som vill veta mer om Ester, Lotta-böckerna och hennes övriga författarskap kan titta in under "Esterfliken" här ovan där jag planerar att lägga in lite information om författarinnan och hennes underbara böcker, samt länkar till andra hemsidor som också skriver om henne.
Nedan några bilder från vår fina dag i Örebro.
Idag har det hållits en tyst minut för de drabbade i Norge, något som vi också gjorde på min arbetsplats, för att på så sätt visa våra sympatier med de anhöriga och med det norska folket. Det som har hänt kommer länge att finnas med i våra tankar - men ändå stämmer det som sas på radion i morse- om ett tag, när livet har gått vidare för allmänheten, blir de drabbades anhöriga väldigt ensamma med sin sorg och förtvivlan över det som hänt. Måtte bara detta bli en lärdom för oss alla, att låta demokrati och sämja få råda nu och för alltid - klyschigt, men inte desto mindre det allra viktigaste.
Men i mitt lilla liv, med undantag av ovanstående chock, sorg och rädsla för hur världen är beskaffad, rinner livet iväg i en stilla ström. Jag har anpassat mig något-så-när efter mitt nya liv med arbete mellan 8-17. Varför sjunger de "nine to five" i den där låten förresten, har de inte åtta timmars arbetsdag i Amerika?
Just nu under sommaren är det ganska lugnt på jobbet och jag har gott om tid att lära mig det som jag måste kunna. En lugn inskolning med andra ord!
Hitintills har det mesta gått bra, ett par små nybörjarfel har jag förstås åstadkommit, och så sent som idag satte jag upp en lapp med arga bokstäver för att uppmana mig själv om att + och - kan jag ju i alla fall, även om mina övriga mattekunskaper inte är så lysande. Detta efter att jag räknat fel på ett betyg som turligt nog räddades av min kloka och hjälpsamma kollega.
Eftersom jag återigen ingen sommarsemester har försöker jag att ta tillvara helgerna så gott jag kan. Vi har varit hos mamma i sommarstugan och myst och igår åkte jag och flickorna till Örebro för en härlig dag i underbara Örebro stadspark och Barnens Holme. Flickorna hade kul på lekplatserna och jag njöt av blomprakten och de små gulliga gränderna i Wadköping. Tittade in på antikvariatet där, men de hade tyvärr ingen endaste Esterbok. Tyvärr hann vi inte med någon guidning i slottet och ingen promenad längs Drottninggatan, så jag får en anledning att återkomma snart igen. I slutet av augusti bär det istället av till Norrköping och Söderköping för en helg, då jag ska delta i "Sällskpet för Ester Ringnér-Lundgrens" årsmöte. Något som jag ser mycket fram emot. Du som vill veta mer om Ester, Lotta-böckerna och hennes övriga författarskap kan titta in under "Esterfliken" här ovan där jag planerar att lägga in lite information om författarinnan och hennes underbara böcker, samt länkar till andra hemsidor som också skriver om henne.
Nedan några bilder från vår fina dag i Örebro.
Yrhätta hade gärna velat klättra upp till toppen men insåg slutligen att det inte gick.
Lillsnuffla gillade tåget men ännu mer bullarna som vi fikade på medan vi åkte.
På Barnens Holme gäller det att ratta rätt...
Denna var roligast enligt lilla Snufflan.
tisdag 7 juni 2011
Examen...
Äntligen!!! Nu är examen avklarad och det är dags att börja ett nytt liv. Har inte haft tid att skriva sen i julas, men hoppas att det kanske kommer att finnas mer tid nu, vi får se. Börjar ett nytt jobb om en vecka så det blir mycket ändå. Måste uppdatera sidan också förstås...
Men nu befinner jag mig mitt i vackraste och varmaste sommaren och har bara en (nästan) vecka ledig att njuta av den. Så det får bli senare. Nu, godnatt!
Men nu befinner jag mig mitt i vackraste och varmaste sommaren och har bara en (nästan) vecka ledig att njuta av den. Så det får bli senare. Nu, godnatt!
söndag 27 februari 2011
Söndagsplugg..?
Vaknade till i morse av en tanke om något jag glömt. Efter en stunds grubblande kom jag på att jag glömt att lägga in ett seminariumbidrag på vår lärplattform, som skulle varit inlagd för en vecka sedan. Himla sorgligt om vi alla ska få ett sämre betyg pågrund av denna miss, allt var ju färdigskrivet redan den 18/2, hade bara glömt att ladda upp det.
Nåja, så går det när man tar på sig för mycket arbete, och alltid vill vara alla tillags. Kan inte bli annat än virrhjärna då, när man nu en gång är som man är. Jobbar 1 dag i veckan i en gymnsieskola men eftersom jag har så svårt att säga Nej och gärna vill vara hjälpsam blir det en hel del arbete hemma också. Nu har jag dessutom börjat jobba en dag till på en annan gymnasieskola och då MÅSTE jag lära mig att sätta gränser om jag dessutom ska klara av att skriva C-upppsats under våren.
Arbetar just nu med uppsatsplanen och försöker plugga in teorin... men det är så gräsligt tråkigt att läsa om metoder och vetenskapligt arbetssätt så jag somnar innan jag ens hinner öppna litteraturen. Har "google översätt" öppen för att kunna förstå den engelska texten och då blir det mycket mer lockande att surfa runt på internet och kolla mail och jobbmail. Det är roligare att hjälpa eleverna med deras frågor och funderingar än att plugga så det går riktigt dåligt... men ändå bra att jag gillar arbetet som SYV, det bådar ju gott inför framtiden :) Om jag bara lyckas fixa det där med examen då... är ju meningen att jag ska plugga just nu hmmff..!
Nåja, så går det när man tar på sig för mycket arbete, och alltid vill vara alla tillags. Kan inte bli annat än virrhjärna då, när man nu en gång är som man är. Jobbar 1 dag i veckan i en gymnsieskola men eftersom jag har så svårt att säga Nej och gärna vill vara hjälpsam blir det en hel del arbete hemma också. Nu har jag dessutom börjat jobba en dag till på en annan gymnasieskola och då MÅSTE jag lära mig att sätta gränser om jag dessutom ska klara av att skriva C-upppsats under våren.
Arbetar just nu med uppsatsplanen och försöker plugga in teorin... men det är så gräsligt tråkigt att läsa om metoder och vetenskapligt arbetssätt så jag somnar innan jag ens hinner öppna litteraturen. Har "google översätt" öppen för att kunna förstå den engelska texten och då blir det mycket mer lockande att surfa runt på internet och kolla mail och jobbmail. Det är roligare att hjälpa eleverna med deras frågor och funderingar än att plugga så det går riktigt dåligt... men ändå bra att jag gillar arbetet som SYV, det bådar ju gott inför framtiden :) Om jag bara lyckas fixa det där med examen då... är ju meningen att jag ska plugga just nu hmmff..!
Yrhätta mår fortfarande bra, är jämn i humöret och verkar trygg på dagis. Såå skönt! Jag blir amazed varje dag över hennes stora kreativitet, en riktig liten entreprenör är hon. Just nu är det mycket tecknande, hon ritar långa berättelser och böcker. Igår klädde hon ut alla sina smådockor och planerar att göra en teaterpjäs för oss idag. Hon klädde även ut sig själv, till mamma! Den första associationen gick då till det där som putar ut och hon fixade snabbt ett par stiliga bröst åt sig själv.
Lillgosa kämpar på med sin befrielseprocess, det går upp och det går ner. Försöker stötta med mycket kärlek och genom att ta hennes utbrott med ro. Men hon är en eftertänksam och smart liten tjej och hennes personlighet formas allt mer för varje dag som går. Snart har jag bara stora barn :( , men barn som jag är så oerhört stolt över och älskar mer än livet självt :)
Men jag kommer att sakna småbarnsåren också, och önskar att förutsättningarna för mitt familjeliv hade tillåtit mig att få flera barn. Men nu är det som det är och jag inser ju också att det är det bästa för familjen. Så stressad och upptagen som jag alltid är vore det katastrof med ännu en liten. Och naturligtvis är det nu läge för mig att få ett riktigt jobb och satsa på den biten i några år framöver. Men ändå... jag tittar på "Familjen Annorlunda" och tänker att allra, allra helst skulle jag bara vilja vara hemmamamma, med massor av barn och bara behöva bry mig om just det, en önskan som jag hade redan som liten... har aldrig längtat efter att "bli" något, eller göra karriär.
Om några år hoppas jag ändå att jag har fått en bra tillsvidareanställning och efter att jag "jobbat in" mig lite och arbetet börjar rulla på enligt en bra struktur, så hoppas jag ändå på att kunna bli ett familjehem för någon liten en som har behov av att växa upp i en kärleksfull familj. För barn finns det alltid plats i mitt hjärta.
Oj, jag glömmer ju nästan att berätta om sonens bragder. De har haft filmtema i skolan under en hel vecka och i grupper har de skrivit manus och filmat varsin film. Sonens grupp gjorde visst en skräckfilm och under "Oscarsutdelningen" var det denna film som kammade hem 3 av 5 möjliga priser. Sonen fick pris för "Bästa manliga biroll" och gruppen fick också pris för "Bästa filmen" och "Bästa kvinnliga huvudroll". Han kom nöjd hem med vunnen biobiljett och ett paket med 3 dubbeltwix! Sen bar det iväg på bio i fredagskväll där han såg Åsa-Nisse som han gillade skarpt eftersom han diggar det här med humor. Jag hoppas att jag kan få en kopia av gruppens skräckfilm nästa vecka så ska jag lägga ut den till beskådan.
Under tiden får ni hålla till godo med lite andra bra grejer! Har förmånen att vara släkt till släkten med dessa riktigt duktiga killar. Se filmer på:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)