Deppar

Känner mig purken. För vissa går allt som på räls och för andra, såna som jag, är det alltid tvärstopp, hur mycket vi än kämpar. Det går bara inte! Ibland är det mycket svårt att tänka positivt, men jag får försöka ändå! Jag har i alla fall mina tre lyckostenar, mina underbara barn, att vara lycklig och tacksam för.

Mårten Gås eller Sint Maarten

Idag är det Mårten Gås, en högtid som vi inte brukar fira så mycket i Sverige. Annat är det i Tyskland och i Nederländerna där jag bodde under några år och även träffade mina barns pappa.

I Holland kallas högtiden Sint Maarten och den firas till minnet av helgonet Martinius eller som han senare kallades som biskop, Martin av Tours. Han var ursprungligen en romersk soldat (från det som idag är Ungern) och det finns många sägner som berättar om hans givmildhet och uppoffringar. Bl.a. den om hur han delade sin mantel med en fattig tiggare. Det berättas även att han inte så gärna ville bli biskop och därför gömde sig i ett gåsstall men blev avslöjad av gässens kackel. Därför äter man också gås denna dag, gässens straff för att de avslöjade Martinius den 11 november år 371 e.kr.

I Holland liknar dagen lite grann vår skärtorsdagssed eller det amerikanska Halloween, fast det är mycket festligare och gemytligare. En blåsorkester marcherar i skymningen runt på gatorna längs hela byn eller stadsdelen. Alla människor och framförallt barnen möter upp orkestern någonstans längs vägen med sina handgjorda lyktor. Så marcherar man tillsammans till ett överenskommet ställe, oftatill torget, ett
samfällighetshus eller ett äldreboende. Där sjunger barnen några Sint Maarten sånger tillsammans och blir sen bjudna på varm choklad och något gott till det. På kvällen ställer alla ut marschaller eller lyktor på gården och barnen går runt i grupper och knackar dörr. De sjunger Sint Maartensånger för de som öppnar sin dörr och får ofta någon liten godsak för det. Vi firar inte så mycket nu när vi bor i Sverige, äter inte ens gås, men barnen gör varsin lykta och sjunger lite för oss här hemma i alla fall, och en liten godsak får de förstås för den fina sången.

11 november is de dag, dat mijn lichtje, dat mijn lichtje,
11 november is de dag, dat mijn lichtje branden mag.

(Ungefär: 11 november är den dag, då min lykta, då min lykta,
11 november är den dag då jag får tända min lykta så fint.)

Massor av snö och bantningstankar!

Åh, herre Jisses!

I ett dygn ungefär har det snöat och det ser redan ut som i slutet av februari. Igår åkte jag sparkcykel på barmark (jag vet, jag är den enda över 15 år som åker sparkcykel, men jag brukar säga till alla undrande barn som frågar, att vuxna måste väl också få ha kul ibland, och det sparar en himla massa tid när nu cykeldäcket har gått sönder) men senare samma kväll byggde Yrhätta den finaste lilla snögubben medan storebror och en kompis byggde en Stor snöhäst åt flickorna, så där gick det undan minsann.

Jag skulle plugga idag, men istället fick man ställa sig att skotta så det ryker åt alla håll. Visserligen gjorde Yrhätta sitt bästa igår med sin nya, fina snöskyffel men tyvärr räckte det inte riktigt till.

Snön var rejält tung förstås och räckte nästan upp till knöhöjd på mig som är kort i rocken. Efter att ha pulsat till dagis dragandes två pulkor + barn, skottat framsidan och dessutom burit över cyklar, sparkcyklar och lite annat till altanen på baksidan kände jag mig ganska mör och VAD ser jag då? Jo, grannarnas altantak har störtat in! Och med tanke på att vårt altantak är byggt likadant och är lika gammalt kändes det ganska bråttom att ta bort den halvmeter med snö som låg på det egna altantaket.

Sagt och gjort, iväg till garaget och hämta bräder att stå på, så att man inte själv skulle braka genom taket. Sedan komma på hur man skulle komma upp på taket utan stege. Mellan grannarnas och vårt tak finns en smal springa som jag förut använt till det ändamålet, så jag hivar mig ovigt upp på planket mellan husen och pressar mig igenom hålet (och all snö som för tillfället täcker hålet) med överkroppen, samt får upp snöskyffel och plankor. Men sen blir det Stopp, jag kommer inte längre, det finns ingen plats att vrida sig och jag orkar förstås inte dra mig upp med armarna, speciellt som jag sitter fast som i ett skruvstäd. Men ingen fara, jag lyckas pressa mig ner igen och skyndar sen ut på balkongen och klänger över räcket ner på altantaket (det hade jag ju kunnat komma på på en gång!) Sen kliver jag på plankorna och lyckas med mycket stönanden få bort det översta lagret av den tunga snön. Sen blir det emellertid lite besvärligare eftersom snön som blir kvar börjar på att glida - och plankorna som jag står på också. Jag får ta ett fast tag i balkongräcket och kliva på den innersta plåtlisten samtidigt som jag med andra handen använder snöskyfflen att putta ner den glidande snön. Till slut har jag fått bort det mesta av snön och ska hiva mig tillbaka över balkongräcket in på balkongen igen - men det går inte! Det är högre från den här sidan och jag har inget att kliva på. Det sluttande altantaket är halt som en ål och jag har bara en tunn list att stå på. Tänker att jag kan kanske rutscha med snön ner på gräsmattan, det är ju inte så högt och det är fullt av snö nedanför så jag kommer inte att slå mig, men med tanke på mitt sköra altantak vågar jag mig inte på det, vill inte ha hål i taket. Till sist lyckas jag med hjälp av tyngdlagen pressa mig ner i hålet mellan grannens och mitt altantak, men tänk om jag hade fastnat - då hade jag fått sitta som Nalle Puh satt fast i kanins ingång tills jag smalnat av, aj, aj! Ska vintern fortsätta så här, är det nog hög tid att börja banta nu. Attans också, det som snart är jul! Sen kom jag på att jag ju hade kunnat åka pulka på en av brädorna ner för altantaket, hade nog varit rätt livat! Fast jag är inte säker på att kanten av taket skulle hålla för det (men grannarna hade förstås haft något att skratta åt).

Nu ligger det snö nästan ända upp till altanräcket på baksidan, och det efter bara en dags snöande! Är efter detta värd ett stort glas cola (light!!) och med dagens träning har jag ju kommit ett steg närmare en lättare kropp, och ett lättare liv :)

Ha en bra dag och måtte inte era tak ha störtat in

Kram från Vilja

Hopp Hurra för Yrhätta

Yrhätta har fyllt 5 år, vi har firat ordentligt och jag tror att hon somnade glad och nöjd i sin säng. Bästa presenten än så länge var förstås skeppet Hoppetossa som hon önskat så länge och väldigt nöjd blev hon också med sin lilla Piratyrhätta som kunde ta plats bredvid Pippipiraten.

Skeppet styrde genast kurs mot grodön där alla grodorna fick gå på plankan, en sån tur att grodor gillar vatten.

Att tänka på i vinter!

• Har man ingen mössa så blir man förmodligen förkyld.
• Är man förkyld så blir man troligen hes.
• Är man hes så måste man viska.
• Den som viskar han ljuger.
• Ljuger man så åker man i fängelse.
• Åker man i fängelse börjar man troligen att knarka.
• Knarkar man så dör man.
• Så glöm för sjutton inte mössan!

Lyckan springer...

Nedan ett kåseri som jag skrev då jag bodde i Holland för nästan 7 år sedan... brukar läsa det ibland när jag känner mig sliten... för visst är det väl så...

Lyckan springer...

”Oj, vad lycklig du är”, får man höra ibland. ”Tänk att få bo så nära Amsterdam. Och nu när ni har förlovat er också, en sån lycka”. Och jovisst är man lycklig för det, med hälsan och kärleken har jag det fint, tack så mycket.

Men Lycklig, det är man inte alltid, lite av och till, lite då och då, har man förmånen, glädjen, att få vara riktigt lycklig. Ibland får man arbeta hårt för den. Jag tycker att Lyckan har en tendens att springa runt hörnen hela tiden och man får flåsa på bra för att hinna med i svängarna.

Precis som när man var liten och ville leka med de större systrarna. De var tre och fem år äldre än jag. ”Får jag leka med er?” frågade jag hopfullt. ”Visst”, svarade de, ”Vi ska gunga nu”. Så sprang de iväg med full fart mot gungorna och svingade sig upp. Jag sprang efter förstås, på mina korta, små, knubbiga ben. Precis innan jag hann fram så hoppade de elegant av gungorna och sprang vidare till rutschkanan. ”Nu ska vi leka här” meddelade de fnissande. Så fortsatte jag fram mot den delen av lekparken men när jag kom dit hade de redan rutschat ner och sprungit bort till hörnet av huset.”Här är vi” stod de borta vid knuten och skrek. ”Häär är vi, kom då om du ska vara me!” Med röda kinder fortsatte jag att springa efter, bara för att upptäcka att när jag kom till hörnet så hade de redan hunnit bort till nästa hus på gården och stod där och vinkade. Så där höll de på och retades ett tag. Sen brukade de försvinna bort, till ställen dit jag ännu inte fick gå. Men ibland, bara ibland, så stannade de till slut och så fick jag vara med. Fick vara med och leka burken, och Lotta som var äldst förbarmade sig över mig och sprang fram och sparkade bort burken när jag blev funnen, så att jag fick ännu en chans att gömma mig igen. Eller vi lekte ”Förstenad” mot husväggen, och de stora barnen låtsades inte om att jag inte kunde stå stilla som man skulle. Då var man lycklig!

Och nog är det väl så fortfarande. Lyckan står där bakom hörnet och vinkar. ”Här är jag, kom du bara och ta mig!” Oftast när man just ska till och gripa den så springer den iväg igen. Man hann känna doften av den, man hann med att smeka dess hand, man hann till och med att känna värmen som omgav den. Sen ser man bara hur den på lätta fjät fladdrar framåt en bit, stannar efter en stund och ropar gäckfullt ”Kom så leker vi tillsammans, du och jag, kom så skrattar vi, dansar vi, njuter vi!”

Ibland när man snuddat vid dess ljus, känt dess doft, då blir man så lätt om fötterna att man flyger ifatt Lyckan, och blir alldeles rusig i virvelvinden som uppstår då man passerar. Sen är man såå lycklig, sprudlande av glädje far man fram på livets glatta väv och skrattar och ler åt alla man möter.

Men efter ett tag så orkar man inte hålla takten längre, man tröttas ut av farten och den inens så bländande tillvaron. Man blir matt och börjar på nytt sakta ner, kommer så småningom på efterkälken igen. Men ledsen är man inte ändå, för man vet ju var lyckan är. Den springer en bit framför en, och när man vilat fötterna ett tag så kan man ju springa ifatt den igen.

Ibland, bara ibland, får man andan i halsen, man blir så trött att man inte orkar mer, att springa, jaga. Någon gång har man fallit handlöst till marken, och då man tittar upp igen har Lyckan försvunnit och man ser den inte längre.

Spring inte då, det ska man inte göra, då kanske man faller igen. Trötta ben orkar inte springa, de viker sig förr eller senare, och lyckan hinner de inte ifatt.

Men det som är så underbart med Lyckan, det vackra med Lyckan är att den, liksom mina systrar, ibland stannar upp. ”Vart tog hon vägen nu då, hon som jag retades med”, tycks den tänka, ”jag saknar henne nu”. Så vänder den om och tassar försiktigt tillbaka och letar efter en. Finner en så småningom på marken där man fortfarande sitter, och lite håglöst stirrar framför sig, och säger ”Hej, min vän, minns du mig? Här är jag nu och jag retas inte mer. Ta mina händer så dansar vi ut i livet tillsammans, jag ska visa dig vad vackert det är att leva”.

Stunder då Lyckan förbarmar sig över en, visar vad vackert det är med ett leende, ett solblänk, en himmel, ett vårregn, en vindpust som leker med en hårlock. Den får en att känna dofterna omkring sig, blomdoft, havsdoft, friskheten efter regnet, doften av hemma, doften hos det som varit, tryggheten i en gammal kofta, solvarm hud hos någon man tycker om. Är det inte då man lever på riktigt?

En dag kanske man lär sig att sluta jaga, springa för att hinna ikapp den brusande, sprudlande, glada Lyckan. En dag kanske man sätter sig till ro, mitt i livet, och ropar till den fladdrande Lyckan där framme någonstans. ”Nu stannar jag!”

Kanske har man samlat ihop lite smått och gott från samvaron med Lyckan. Några blomfrön att plantera, några blänkande solstrålar som värmer och ger ljus, några minnen att le åt, ett par vattenstänk som svalkar.

Sen bjuder man in Lyckan på visit, säger: ”Kom får du se hur trivsamt jag har ordnat.” Så hoppas man på att hon vill stanna och dela ens tillvaro.

Lugn Lördag

Det har varit en lugn dag, småflickorna är hos sin pappa och kommer inte hem förrän i morgonförmiddag. Det är roligt för dem men det blir väldigt tyst och tomt här hemma.

Professorn tillbringar den mesta tiden med sina älskade Mangatidningar, man ser honom bara när han piper ner till köket med jämna mellanrum för att fylla på med dryck och proviant. Han har vuxit med superfart det sista året och energibehovet är omåttligt för tillfället. En liten mustasch börjar skymtas över läppen och han har fått större fötter än far sin :)

Jag har tillbringat dagen med att plugga, rensa upp lite i lådor och garderober och så har jag slagit in presenter till vår lilla Yrhätta som fyller 5 år på tisdag. Hennes största idol i livet är Pippi och nu ska hon äntligen få sin efterlängtade Hoppetossa. I somras när vi var på Astrid Lindgrens värld vann hon en piratflagga och en pirathatt som hon gärna springer runt med och därför har jag även köpt en liten playmobiltjej med nästan exakt lika hatt och flagga som hon själv har. Sådana små underfundigheter roar mig enormt och på det viset kan hon "själv" stå jämte Pippi, Tommy och Annika när Hoppetossa lämnar hamnen och seglar ut i fantasins underbara värld.

Något som jag också gillar mycket är att pyssla, så ett och annat pyssel kommer nog att dyka upp här på bloggen även om jag inte har så mycket tid till sådant just nu. Men döttrarna har nått upp i en ålder då de gärna vill pyssla och till och med vår minsta lilla murkla har börjat komma hem från dagis med det ena lilla pysslet efter det andra. I jul när jag är lite ledig ska vi pyssla tillsammans alla tre och det ser jag verkligen fram emot. Innan högskolestudier och småbarn arbetade jag inom förskolan så uppslag och pysselideér finns det gott om.


Nästa helg ska det förresten också pysslas eftersom dottern då ska ha sitt "Pippikalas" och alla barnen ska få pyssla ihop varsin Pippidocka. Nedan ett litet förevisningsexemplar som jag totade ihop häromdagen.

En av kursuppgifterna jag gjorde idag var en stilstudie av mig själv som fylldes i av mig och tre personer som känner mig väl. Enligt resultatet är jag lika delar människoinriktad som uppgiftsinriktad vilket visade sig vara en lagom blandning för att hinna med sin omgivning på bästa sätt och bli respekterad för hur man gör det. Dessvärre var jag mer Samspelande än Inåtvänd vilket betyder att jag kan verka lite för dominant och framfusig om jag inte ger akt på mig själv.

Resultatet stämmer rätt bra med hur jag känner mig själv. Jag har alltid varit en energisk person som gärna uttrycker det jag vill säga, många gånger lite för fort. Men jag har respekt och kärlek för både människor och arbete och försöker att hålla en god balans mellan de två, även om det just nu har blivit lite mer studier och jobb än jag mäktar med. Det blir bättre sen när jag har fått krama mina kära hela julen :)

God Helg!