Viljavetafrågetecken

Läser mitt senaste inlägg, för så länge sedan men som ändå känns som igår... tiden går ju så fort. Det blev två år i en berg och dalbana, upp och ner, ner och upp. Mycket glädje, kärlek och gemenskap, någon att dela både vardag och speciella stunder med. Dock lyckades vi inte hitta varandra riktigt, riktigt längst in vilket också bidrog till mycket förvirring, jämkande och ibland misströstan. Till slut en skräll på nyårsafton 15/16 som fick mig att inse att tilliten för kärlek inte fanns fullt ut, men väl för kamratskap. Så...2016 blev ett år av deppighet och gränslös trötthet... som jag nu försöker skaka av mig. Våren börjar närma sig, ljuset blir starkare för varje dag och fågelkvittret tilltar. En bra tid att återhämta sig i, trots allt.

Jag har bytt arbetsplats ett par gånger, slipper numera pendlingen vilket är skönt. Trivs också fint med nya arbetskamrater och arbetsuppgifter. Lär mig nytt varje dag vilket är riktigt kul.

Barnen har vuxit, format sina personligheter. Äldsten i gänget har precis i dagarna flyttat hemifrån... prövar sina vingar i vuxenlivet och på högskolan. Mellanstudsan är alltjämt en yrhätta och klättermaja men också en riktig balanskonstnär. Hon håller på med par-akrobatik, springer på bollar, går på lina och balanserar på Rola bola. Gycklare är framtidsdrömmen. Snufflan, min minsta, har bibehållit sitt kärleksfulla lugn och känsla för ordning, struktur och färg men älskar också att stoja och skratta med kamraterna. Nu har hon börjat ta pianolektioner så det klinkas så hemtrevligt där hemma på kvällarna.

Just nu är det sportlov så ikväll bär det av till Dalarna för några dagars semester och, förhoppningsvis, några soliga åk i backarna runt ikring. Väl mött där :)